H. C. Andersen som romantisk proletärdiktare

Jag har just läst Jens Andersens stora biografi över H.C. Andersen, som har den koncisa titeln Andersen: En biografi (Gyldendal 2005).

Andersen (diktaren H.C., alltså, inte biografen Jens) föddes i en fattig familj i Odense och blev med tiden en av 1800-talets mest uppburna författare. Och denna "klassresa" utgör ett viktigt tema i hans konstnärskap.

Litet tillspetsat skulle man kunna kalla Andersen för en romantisk proletärskald. När han som 14-åring kom till Köpenhamn inledde han sin karriär genom att på ett ytterst självmedvetet marknadsföra sig som ett barn ur de lägre klasserna. Romantikerna hävdade nämligen att barnet och "folket" stod i ett mer omedelbart förhållande till världen än andra, och att konstnärer därför gärna skulle vara såväl "barnsliga" som "folkliga".

Detta kan mycket väl jämföras med de svenska arbetarförfattarnas betonade under mellankrigstiden av att autodidakta proletärer var goda författarämnen eftersom de inte tyngdes av borgerlig kultur och akademisk bildning. Om detta har jag och Sandra Mischliwietz skrivit en en artikel om "barnet i 30-talets arbetarlitteratur" som lär dyka upp i en tidskrift i sinom tid.

Och frågan är om inte de svenska arbetarförfattarna lärt en hel del av Andersen. Han skildrade ju i "Kejsarens nya kläder" hur ett "barnsligt perspektiv" kan avslöja maktens uppblåsthet, och liknande idéer hittar man även hos författare som Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. (Även detta tar jag och Mischliwietz upp i vår artikel.) I "Flickan med svavelstickorna" skildras hur ett fattigt barn står ute i kylan och tittar in på överflödet i ett rikt hem. Samma scen hittar man ofta i den svenska kamppoesin från sekelskiftet 1900, liksom för övrigt i en modern arbetarroman som Svinalängorna. Dessutom tror jag bestämt att Lo-Johansson i Godnatt, jord låtit sig inspireras av "Dykungens dotter" (fast det får jag nog utveckla en annan gång...).