Det finns säkert många som inte vill beteckna Emil Boss diktsamling vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi (2011) som arbetarlitteratur, och istället betraktar den som ett exempel på diktning som framför allt handlar om språk. Jag tycker dock att beteckningen arbetarlitteratur fungerar. Och det just med utgångspunkt i Boss tematisering av frågor om språk.
Jag menar nämligen att svensk arbetarlitteratur i hög utsträckning utmärks av en uppmärksamhet på sin egen ställning i språkvärlden, och framför allt på relationen mellan arbetarlitteraturen och språk och litteratur som har sin bas i andra klasser.
Och just detta är ett viktigt tema i vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi. Boss dikter är nämligen en plats där diktjagets språk kolliderar med språket i den livsmedelsaffär där han jobbar, där lönelistor, formulär, kassarapporter etc. ställs bredvid (central-)lyriska reflexioner och där de båda språkvärldarna ibland rent av blandas till ett slags collage.
Dessutom passar Boss experimentella språkundersökning samman med ett annat viktigt tema i den svenska arebtarlitteraturen: sökandet efter ett nytt språk som ska kunna skildra arbetet ur ett annat perspektiv än det "officiella" (dvs. skildra det kapitalistiska arbetslivet ur arbetarklassens perspektiv). Detta kommer inte minst till uttryck i följande formulering:
"PROBLEM: det finns en oavhängig makt det finns angivelser för
hur
snabbt vi förverkas det finns bättre sätt att säga det"
Det nya (och bättre!) sätt på vilket Boss skildrar det moderna arbetslivet består bland annat i att han beskriver sitt arbete i en kassa på ett sätt som mimar dess repetitiva rytm. Därigenom hamnar han ganska långt från den (formella) realism som är arbetarlitteraturens viktigaste berättarmodus. Men samtidigt framstår han som en av denna litteraturs viktigaste förnyare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar