Gammal recension

Under ett av mina strövtåg på nätet hittade jag en gammal recension av min avhandling som jag inte sett tidigare. Den är skriven av Bror Kajsajuntti och publicerades i Flamman 2004. Den som vill läsa kan klicka här.

Om Den föreställda mångkulturen i Multiethnica

Tidigare fanns det vid Uppsala universitet ett centrum för "multietnisk forskning". Det heter numera Hugo Valenin-institutet. Men den publikation man gett ut sedan 1987 har inte bytt namn, utan heter fortfarande Multiethnica.

Den är ofta läsvärd, inte minst eftersom IMER-forskarna (det vill säga de forskare som sysslar med problemkomplexet "internationell migration och etniska relationer") i Uppsala, till skillnad från sina kollegor vid andra universitet och högskolor, ägnar ganska stor uppmärksamhet åt frågor om litteratur. (Exempelvis är institutets föreståndare, Satu Gröndahl, docent i litteraturvetenskap.)

I det senaste numret av Multiethnica recenserar Rita Paqvalén (litteraturforskare verksam i Helsingfors) min bok Den föreställda mångkulturen, med särskilt fokus på min diskussion om förhållandet mellan etnicitet och klass. Även om jag inte riktigt håller med om Paqvaléns tolkning av min argumentation tycker jag att det är glädjande att det jag har att säga om just klass och etnicitet uppmärksammas inom IMER-forskningen.

För att läsa recensionen: klicka här och bläddra till s. 22.

Litteratur och klass på tapeten

Just nu har jag så mycket att stå i att jag inte har tid att skriva för bloggen. (Dock kommer en del av det jag jobbar med så småningom att publiceras i andra fora, och då kommer jag naturligtvis att se till att länka dit från bloggen).
Att jag inte har tid att blogga är frustrerande, särskilt eftersom det för tillfället pågår febril aktivitet på området "litteratur och klass". Ett exempel på detta är finlandssvenska Ny Tids temanummer om svensk och finländsk arbetarlitteratur (för att läsa artiklarna på nätet, klicka här). Ett annat är en intressant poesiuppläsning med Jenny Wrangborg och Alex Bengtsson, under rubriken "Arbetets rytm i poetisk form" som man kan läsa mer om på facebook.
Varför måste det bli sådant ståhej kring dessa frågor just när jag sitter i Münster och jobbar häcken av mig?

Mor Courage och den heliga Johanna

För några år sedan såg jag Brechts pjäs "Mor Courage och hennes barn" på Dramaten med Stina Ekblad i huvudrollen. Det var något av det sämsta jag sett på en teaterscen.

Värst av allt var att man försökte spela pjäsen som om den vore ett slags meta-teater, istället för en pjäs om krig.

Idag har jag sett Brechts "Den heliga Johanna från slakthusen" i en uppsättning av fringe ensemble på Teater im Pumpenhaus i Münster. Kanske inte det bästa jag sett, men ändå väldigt bra.

Här hymlade man inte om varför Brecht är en angelägen författare. Såhär står det i programbladet (i fri översättning):

"Det är en pjäs om utsugning, vanmakt och moralisk upplösning. Den handlar om mäktiga näringlivshöjdare och om desperat motstånd."

Att denna Brechtpjäs upplevs som aktuell är knappast överraskande. Vår tids kris påminner ju om den som Brecht beskrev. Det påpekas i programbladet: "Pjäsen skrev som ett svar på den ekonomiska krisen 1929 och beskriver problem som är nästan kusligt aktuella."

Men inte var väl krig något inaktuellt tema när Dramaten slaktade "Mor Courage"?

En bra pjäs har ofta större betydelse än tusen TV-debatter och partiledarutfrågningar. Därför är det skönt att det finns teaterfolk som vågar spela Brecht så som han ska spelas, nämligen som en författare som skildrar viktiga politiska frågor ur ett socialistiskt perspektiv.

För mer info om uppsättningen, klicka här.

Arbetarlitteratur som exportprodukt?

Som bekant har endast Sverige svenska krusbär. Och bara i Sverige har arbetarlitteraturen blivit en helt central strömning i den moderna litteraturen.

Att jag tycker att denna litteratur är högintressant är väl allom bekant. Och jag tror att många i utlandet också skulle kunna tycka att den var intressant om de bara känt till den.

Om detta vittnar ett inlägg på den tyska bloggen Klassismus om antologin En knuten näve i fickan. Denna antologi, som getts ut av förlaget Yelah, innehåller 15 självbiografiska texter skrivna av vänsteraktivister med arbetarklassbakgrund, och fem av dessa har översatts till tyska av anarkisten och filosofen Gabriel Kuhn.

Om denna bok kan väcka intresse i Tyskland, vilket intresse skulle tyska läsare då inte kunna tänkas visa för Moa Martinson, Kurt Salomonson, Maria Hamberg eller någon annan svensk arbetarförfattare?

Skulle arbetarlitteratur rent av kunna bli nästa svenska exportsuccé efter deckarna och hårdrocken?

Det är kanske en väl from förhoppning. Men faktum kvarstår: Svensk arbetarlitteratur är intressant. Därför borde den i långt högre grad än vad som nu är fallet översättas och presenteras för läsare i andra länder.

Fast nu har vi ju inte ens lyckats skriva en svensk arbetarlitteraturhistoria, så exportsatsningarna får väl anstå ännu ett tag.