Maria Hamberg, Drömfabriken

Maria Hamberg är en av de intressantaste samtida svenska arbetarförfattarna. Och det av flera anledningar. En är att hon bryter ny tematisk mark genom att skildra modernt industriarbete. En annan att hon är en skicklig ordkonstnär.

Personligen är jag mest förtjust i Hambergs kortprosa, som publicerats i två samlingar: På väg till natten (2002) och Några gjorde hålen (2004, illustrerad av Roine Jansson). Men med debutromanen Greklandssommaren (2008) visade Hamberg att hon hade goda anlag även för den längre prosan. Och uppföljaren Drömfabriken (2010) är ett bevis för att hon fortsätter att utvecklas.

Drömfabriken utspelar sig på en bilfabrik och är något så ovanligt som en kollektivroman. Det som håller ihop berättelsen är framför allt det faktum att alla karaktärerna arbetar på samma industri. Men romanen har också en prolog som handlar om hur en besökare på bilfabriken plötsligt dör i en hjärtinfarkt, och denna händelse används sedan gång på gång som referenspunkt för såväl de enskilda karaktärernas som fabrikens - och därmed kollektivets - utveckling.

Den kollektiva utveckling Hamberg skildrar kretsar mycket kring arbetslivets förändring -kring hur jakten på ökad produktivitet driver upp tempot och skapar ökad likriktning, kring hur facket försvagas, hur arbetarkollektivet delas upp i fast anställda och inhyrda, hur rasism och sexism hindrar arbetarna att bli klassmedvetna etc.

Detta är saker som sällan synliggörs, varken i litteraturen eller i andra medier. Och det tematiserar Hamberg i sin roman. Såhär kommenteras exempelvis det faktum att arbetarna beordras att bete sig på ett särskilt sätt när det kommer besökare till fabriken: "Det skulle arbetas som om besökarna inte vore där, för att visa hur verkligheten inte såg ut" (s. 8). Och apropå populärkulturens oförmåga att beskriva verkligheten i industrin skriver Hamberg såhär:

"Någon ute på linan skriker och svär, en truck viner förbi, det skräller metalliskt när den åker över kabelrännan. Lisa Ekdahl sjunger svagt om att hon inte vet någonting bortifrån Gunnars och Svennes bänkar." (s. 101)

Denna tematisering av uppgiften att visa en verklighet som konsekvent osynliggörs är typisk för arbetarlitteraturen och visar att Hamberg på ett självmedvetet sätt inordnar sig i denna tradition. Och samma sak kan man säga om hennes återkommande insisterande på att arbetare faktiskt är individer - ett insisterande som hela tiden görs i opposition mot de ekonomer, företagsledare och andra som inte inte tycker att det är "arbetarna som är det intressanta utan vad deras händer gör" (s. 71).

Att man i Drömfabriken hittar mycket som man kan känna igen från äldre arbetarförfattare - exempelvis sådana som Folke Fridell, Erik Johansson och Göran Palm - innebär dock inte att Hamberg skulle vara något slags epigon, eller att hennes roman skulle kännas daterad. Tvärt om: Drömfabriken är i allra högsta grad en nutidsskildring. Och till på köpet en klok och välskriven sådan.

På LO-Tidningens kultursida kan man läsa Anneli Jordahls recension av Drömfabriken samt en nyskriven essä av Hamberg.