Lucia Odoom, Cosmos

 Danska Lucia Odooms Cosmos handlar om en afrikansk migrantarbetare i Köpenhamn, med samma namn som romanen, som först försörjer sig som pantletare men så småningom får jobb som diskare (och ett kortare uppdrag som fotomodell!). Boken är upplagd som ett slags brevroman – berättelsen utgörs nämligen av WhatsApp-meddelanden till Cosmos familj i Ghana. Några gånger går författaren i fällan att låta huvudpersonen beskriva sådant som familjen rimligen redan vet (mest olika saker om hur det är i Afrika), men de skönhetsfläckarna förtar inte helhetsintrycket, som är att Cosmos är en mycket välskriven, engagerande och tankeväckande roman.

Ett av romanens centrala temata är att danskar och migranter lever radikalt olika liv och att de förra har svårt att förstå de senare. Bland annat förutsätter man att Cosmos är asylsökande, trots att han har ett arbetsvisum och kommit till Danmark för att försöka tjäna tillräckligt med pengar för att kunna bygga ett hus i hembyn.

Svårigheter att förstå varandra präglar också Cosmos kärleksrelation med Elizabeth, en danska med afrikanskt påbrå som arbetar som fotograf och engagerar sig för flyktingars och migranters rättigheter. Till och med inför henne känner sig Cosmos oförstådd. "Jeg er ikke klar til at fortelle Elizabeth om min rejse til Europa og de lidelser, hun nok demonstrerer imod, men umuligt kan forstå", säger han till exempel.

Samtidigt utgör romanen i sig ett ifrågasättande av idén om att vi inte kan förstå varandra. Trots att Odoom påminner om Elizabeth – hon är född och uppvuxen i Danmark, dit hennes morfar flyttade från Ghana på 60-talet – lyckas hon ju trots allt ge en insiktsfull och mycket tankeväckande skildring av Cosmos.

Seminarium i Köpenhamn

 Torsdag 6 februari presenteras minitemat i senaste numret av tidskriften Arbejderhistorie – "kvinnoliv i arbetarlitteraturen" – vid ett seminarium på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Det är fritt inträde, men man ska helst anmäla sig via museets hemsida, där man också hittar det fullständiga programmet. Väl mött!

Torbjörn Flygt, Låt oss gå ut med glädje

300 × 480

 I inledningen av den första Harry Potter-romanen beskrivs hur huvudpersonen upptäcker en ny värld mitt i vardagen. Kanske är en hemlös kvinna i själva verket en häxa? Kanske är det lugna förortskvarteret en spelplats för en episk kamp mellan ont och gott?

När jag läste den romanen kom jag att tänka på hur det var när jag i de tidiga tonåren gick med i SSU. Plötsligt öppnade sig en annan verklighet för mig. En ung kille som jobbade på den lokala bensinstationen visade sig vara en drivande kraft i den lokala socialdemokratiska föreningen. En kompis mamma höll ideologiskt laddade tal på arbetarkommunens representantskap. Folk var helt enkelt mer än sina vardags-jag.

Något liknande händer när jag läser Torbjörn Flygts roman Låt oss gå ut med glädje, som handlar om socialdemokraternas valupptakt på Malmö stadion 1973. Romanen beskriver nämligen helt andra aspekter av verkligheten än de som brukar tas upp när Malmös och Sveriges historia skildras och öppnar därmed nya perspektiv på det till synes välkända.

För även om Flygt uppehåller sig mycket vid "de stora namnen" – Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Gunnar Sträng, Tage Erlander, Torgny Lindgren, Max von Sydow med flera – så påminner hans roman också om att den socialdemokratiska politiken på 1970-talet faktiskt var baserad i folkrörelser. 35.000 kom till stadion för att delta i valupptakten, och många av dem representerade organisationer som organiserade miljontals människor. Palmes tal, som återges i romanen, är också inriktat på att entusiasmera såväl medlemmarna i dessa organisationer som andra delar av befolkningen 

Att denna aspekt av vår politiska historia så sällan uppmärksammas är tankeväckande. Varför är det så? undrar man. Varför står ledarna så ofta i centrum? Kanske är en av anledningarna att arbetarrörelsen är så dålig på att berätta om sig själv? 

Flygt skriver om det monument som står framför Folkets Hus i Malmö. Det har alla malmöbor sett – men hur många vet egentligen att det är en hyllning till den socialdemokratiske pionjären Axel Danielssons politiska gärning? Det modernistiska formspråket gör att budkapet måste förklaras, men det verkar ingen ha lust att göra. 

För några år sedan restes ett monument över Danielssons hustru Elma, som också var en socialdemokratisk pionjär. Det är betydligt mer begripligt. Men åter igen är det en enskild individ som står i centrum.

I Låt oss gå ut med glädje kan det stora kollektivet åtminstone anas. Bara det gör den tänk- och läsvärd. Men romanen övertygar också som konstverk – den förenar på ett elegant sätt det dokumentära med det subjektiva och dessutom skimrar språket. Jag rekommenderar den å det varmaste – den är bättre än Harry Potter-böckerna.