Proletärförfattarens födelse

 Jag har fått tag på en bok jag länge velat titta närmare på, nämligen Dikter af K. J. Gabrielsson "Karlolus" som gavs ut av socialdemokratiska partistyrelsen 1903. Gabrielsson var, under pseudonymen Karolus, en av de viktigaste skalderna inom arbetarrörelsen under slutet av 1800-talet. Om det vittnar inte minst denna bokutgåva, som kom två år efter hans bortgång.

K. J. Gabrielsson, "Karolus"

I förordet hävdar C. N. Carleson – som emellanåt använde pseudonymen Spartacus – att den svenska litteraturen under större delen av 1800-talet stått på bonde- och borgarklassens sida i den politiska kampen. På 1870-talet påbörjades emellertid övergången till ett nytt litterärt och politiskt skede:

Litteraturen dref en tid af och an i mätta klassers marvatten, då ett vildgäss flög däröfver. Han som skref "Nya riket", kände ett nyare rike komma, hörde nya samhällsklassers anmarsch, mer snarhörd än sin borgerliga omgifning.

Strindberg och hans efterföljare lyckades dock aldrig få riktigt fotfäste i denna nya klass, och snart drog litteraturen iväg i en helt annan riktning:

Så kom på 90-talet mot bakgrunden av protektionism och "nationalism" de estetiska ciselörerna, de unga Heidenstammarne och Levertinarne, som vände på koppen och frågade om det var sachsiskt porslin; då kom denna författarestam, som fördjupade vår nationalkänsla med karolinska kragstöflar, som förfinade våra känslor med doften från balkonger i Firenze och vidgade vår filosofi med Alienus' radband.

Omsider kom ändå det nya diktarriket, i form av Karolus, som enligt Carleson gav oss en ny "folkdiktning":

Hans diktarefysionomi bär proletariatets drag. Där är i hans skaldskap resning, uppror ej blott så där i allmänhet mot vrångt och orätt, utan medvetet, klart, distinkt rikta sig hans anklagelser mot de gamla samhällsklasser, som utnött frihetens fras, tills de glömde friheten själf, mot pänningpåsarnes välde, som innehar vårt land på själftagen entreprenad. 

Carlesons förord är intressent på många sätt. För det första formulerar han här en historiematerialistisk syn på litteraturen, långt innan landets litteraturvetare började ägna sig åt sådant. För det andra lanserar han här en syn på arbetarförfattaren som skulle komma att bli mycket inflytelserik under 1900-talet. Kanske kan man rent av säga att det är här som den svenska proletärförfattaren för första gången träder fram...