En viktig riktning inom den tyska arbetarlitteraturen var den så kallade Arbeiterdichtung (arbetardiktning) som uppstod i nära anslutning till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Till skillnad från exempelvis den kommunistiska "proletära" litteraturen lyckades den leva vidare under nazismen. Genom att redigera sin dikter (byta ut "röd" mot "brun" och slänga in "tysk" här och där) kunde arbetardiktarna nämligen anknyta till nazisternas föreställningar om arbetaren som en politiskt viktig gestalt.
I forskningen har detta ofta betraktats som ett slags förräderi. Och det var det så klart. Nazisterna och socialdemokraterna utgjorde på många sätt ideologiska motpoler. Men faktum är att det fanns verkliga likheter mellan arbetardiktarna och nazisterna, inte minst vad gäller synen på arbetarklassen.
Om detta har germanisten Sabine Hake skrivit några intressanta artiklar som nyligen publicerats i de akademiska tidskrifterna New German Critique och The Germanic Review (och som utgör förstudier till en bok med titeln The German Worker: Reimagining Class in the Third Reich). Hon betonar framför allt hur såväl arbetardiktarna som nazisterna lutade sig mot populistiska föreställningar och använde arbetaren som en symbol för folket (och det gäller nog också en del svenska arbetarförfattare).
Hakes resonemang utmanar en ganska spridd uppfattning inom arbetarlitteraturforskningen, nämligen att arbetarlitteratur ska vara "vänster". Men alla arbetare står inte till vänster och det är inte bara partier och organisationer på vänsterkanten som anser sig stå på arbetarklassens sida...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar