Om arbetardiktaren Arne Paasche Aasen

 Arne Paasche Aasen (1901-1978) började sin litterära bana som revolutionär skald. Senare blev han folkkär som dagsversförfattare i Arbeiderbladet under pseudomymen Dorian Red och som textförattare till populära sånger. Under hela sitt liv skrev han också dikter och sånger åt den norska arbetarrörelsen. Några av dessa har rent av kommit att ingå i den nordiska arbetarrörelsens kulturskatt. Det gäller inte minst sången "Vi bygger landet", som bland annat framfördes vid Olof Palmes begravning.

Om detta och mycket annat kan man läsa i Arild Byes utmärkta biografi Arne Paasche Aasen: Fra verdensrevolusjon til de nære ting (Aschehoug 2018). Bye flätar på ett skickligt sätt samman historien om Paasche Aasen med den om den norska arbetarrörelsens utveckling från en revolutionär kraft (Arbeiderpartiet var faktiskt anslutet till Kominern en bra bit in på 1920-talet) till ett parti som under det kalla kriget entydligt ställde sig på USAs sida (Tage Erlander sa om partieskreteraren Haakon Lie att han aldrig träffat någon som mer oreserverat beundrade ett annat lands regering, nämligen USAs). Dock uppmärksammas också att Paasche Aasen faktiskt övergav sin annars obrottsliga lojalitet mot Arbeiderpartiet när han på 1970-talet aktivt deltog i kampanjen mot norskt medlemsakp i EEC och att hans änka efter hans död anklagade arbetarrörelsen för att ha utnyttjat honom.

Eftersom jag intresserar mig för Stig Sjödin, som också i hög grad var en arbetarrörelsediktare, kan jag inte låta bli att fundera över likheter och skillnader mellan honom och Paasche Aasen. En stor skillnad är att Sjödin lyckades med konststycket att bli respekterad som poet både i arbetarrörelsen och i den litterära offentligheten medan Paasche Aasen tvingades välja mellan att vara arbetarrörelsediktare eller att försöka bli erkänd av litteraturkritikerna. En anledning till det kan mycket väl ha varit att man inom den svenska arbetarrörelsen gav mer frihet åt poeterna både vad gällde form och innehåll och att Sjödin därför inte tvingades distansera sig från det som hände i litteraturen när han skrev politisk dikt. En annan kan ha varit att arbetarlitteraturen i Sverige redan på 1930-talet erkändes som en viktig strömning i nationallitteraturen och att borgerliga kritiker därför inte lika lätt som i Norge kunde diskvalificera poeter enbart med hänvisning till att de var arbetare eller socialister.

Under kriget levde Paasche Aasen i exil i Sverige. Jag vet att han då publicerade sig i Kommunalarbetaren och att han hade viss kontakt med Eyvind Johnson. Jag vet också att han ända sedan ungdomen var god vän med Ture Nerman. Att ta reda på mer om hans verksamhet i Sverige skulle verkligen vara kul. Den som har uppslag får gärna höra av sig.