Vänsterpartiets Flamman är en av de publikationer där det ganska ofta skrivs om den samtida arbetarlitteraturen. Idag recenserar exempelvis Anna Remmets romanen Handens rörelser av Felicia Stenroth (en roman som ligger på mitt skrivbord och väntar på att bli läst).
I inledningen av recensionen gör Remmets följande reflektion:
Som jag nyligen skrev i min recension av en ny antologi om arbetarlitteratur i denna tidning förknippas begreppet fortfarande oftast med skildringar av vita män i traditionella arbetaryrken. Bara under denna höst har det dock utkommit åtminstone två romaner om kvinnor i de prekära yrken som präglar vår senkapitalistiska tid.
Jag tycker att resonemanget är intressant och att det förtjänar en kommentar.
Remmets har rätt i att många förknippar arbetarlitteratur med berättelser om manliga industriarbetare. Däremot är det märkligt att hon tycker att det är uppseendeväckande att det kommit ut två böcker om prekärt anställda kvinnor. Jag skulle nämligen vilja hävda att just sådana verk är centrala i den samtida svenska arbetarlitteraturen.
I min rapport Arbetarlitteraturen och klassamhället påpekar jag exempelvis (på s. 10) att en stor del av de samtida arebtarförattarna är kvinnor och att de ofta skriver om erfarenheter av prekärt arbete från kvinnodominerade verksamheter inom tjänste- och serviceproduktion. Några av de namn jag nämner är Jenny Wrangborg, Cecilia Persson, Marie Hållander, Helene Rådberg, Sara Beischer, Daria Bogdanska och Maria Todorov.
Dessutom skriver många manliga arbetarförfattare också om prekärt arbete och om arbete utanför industrin. Som exempel kan man nämna Johan Jönson, som bland annat skildrar omsorgsarbete.
Faktum är att om det är någonting som saknas i den samtida svenska arbetarlitteraturen så är det nog skildringar av "vita män i traditionella arbetaryrken". Jag har faktiskt svårt att komma på så många exempel utöver David Ericsson, som ju ibland skriver om lastbilschaufförer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar