Om smak, klass och arbetarlitteratur

I förra veckan var jag i Paris där jag medverkade i en workshop och en doktorandkurs om klass och smak. Bland annat höll jag en föreläsning med titeln "Taste and Class in 1930s Swedish Working-Class Literature (and Beyond)". Där försökte jag visa hur svensk arbetarlitteratur i allmänhet och Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan i synnerhet kan användas för att problematisera en del sociologiska teorier om smak och klass. Framför allt gör de det svårt att placera in klassers smak på en skala som går från elitistisk finkultur till folklig/kommersiell populärkultur. Arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson hör ju hemma såväl på den parnassen som i vanligt folks bokhyllor och i sina verk diskuterar de ofta frågor om klass och smak på intresseväckande sätt. Vid workshopen medverkade flera sociologer, och jag tycker att vi fick till ett väldigt givande samtal. Nu ska jag försöka hitta tid att förvandla föreläsningen till en artikel. Dessutom ska vi som träffades i Paris försöka sätta samman en ansökan om forskningsmedel. Förhoppningsvis kommer det att finnas mer att rapportera framöver...

Sorry to Bother You

Efter en ganska intensiv arbetsperiod, som bland annat inbegrep en föreläsning om klass, smak och arbetarlitteratur i Paris (mer om det kommer senare) gick jag igår på bio och såg en tämligen märklig film: Sorry to Bother You. En sak som gör den märklig är att den utan att hymla beskriver kapitalismen som ett cyniskt system för exploatering och argumenterar för att arbetare bör göra motstånd. Det brukar inte Hollywoodfilmer göra. Andra saker som gör den märklig har mer med dess form att göra. Till exempel blandas övertydligheter med subtiliteter, och direkt politisk agitation med absurd humor. Dessutom är kompositionen så skum att filmen känns mycket längre än den är. Efter att ha sovit på saken har jag dock kommit fram till att jag gillar filmen. Och det jag gillar är just dess kombination av politik och underhållning. Visserligen finns det andra konstverk som lyckats förena dessa komponenter på ett mer övertygande sätt. Som exempel kan man nämna Brechts pjäser. Men, om man har dem som måttstock kommer man alltid att bli besviken när man går på bio. Dessutom kommer nog Sorry to Bother You att nå ut till en massa människor som inte för allt i livet skulle sätta sig i en teatersalong och kolla på tysk dramatik från 1900-talet... Och det kan ju också vara en kvalitet.