Majgull Axelsson och folkhemmet

För några år sedan gav jag en kurs om folkhemmet och litteraturen.
Vi började med att fundera över vad det egentligen innebär att föreställa sig samhället som just ett folkhem. Bland annat läste vi Per-Albin Hanssons folkhemstal, där det goda samhället beskrivs som en familj. Det väcker många frågor, exempelvis om vem som ska inta de olika roller som brukar finnas i just en familj (föräldrar och barn, exempelvis) och om hur man ska förhålla sig till dem som inte är familjemedlemmar...
Därefter analyserade vi hur denna föreställning diskuterades i verk av bland andra Folke Fridell, P. C. Jersild, samt Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Av någon anledning läste vi dock inte några böcker av Majgull Axelsson. Men det borde vi naturligtvis ha gjort. Ett viktigt tema i dem är nämligen just hur de som inte ansågs vara fullvärdiga medlemmar i folkhemsfamiljen behandlats.
I Jag heter inte Miriam från 2014 skildrar hon till exempel de romer som på "rasmässig" grund inte sågs ansågs tillhöra den folkhemska gemenskapen (och som fortfarande utsätts för diskriminering). Och i sin senaste roman, Ditt liv och mitt, som kom ut förra året men som jag inte hunnit läsa förrän nu, berättar hon om en annan undanskuffad grupp i det svenska välfärdssamhället: de förståndshandikappade.
Under kursen om folkhemmet och litteraturen diskuterade vi ofta hur kritik av folkhemmet från vänster ibland kunna användas av dess fiender. Exempelvis har liberaler (inklusive nyliberaler) uttryckt sig uppskattande om hur socialistiska författare som Fridell och Jersild kritiserat välfärdsstaten.
Även Axelssons kritik av folkhemmet kan nog uppskattas av några av dem som vill avveckla välfärdsstaten. Ditt liv och mitt inleds exempelvis med ett citat av två av folkhemmets främsta arkitekter – Alva och Gunnar Myrdal – som beskriver de förståndshandikappade i väldigt otäcka ordalag.
Men det som Axelssons romaner visar är inte att folkhemmet egentligen skulle ha byggt på en fascistisk människosyn, utan att att det inte levde upp till de stora orden i högtidstalen. Det hon kritiserar är inte välfärden, utan att denna inte omfattade alla.
Därmed påminner hon om många arbetarförfattare (själv är hon inte så förtjust i att räknas till den skaran), som exempelvis Folke Fridell, Ivar Lo-Johansson och Susanna Alakoski. För, tvärt emot vad många av de som inte läst så mycket arbetarlitteratur brukar tro så har arbetarförfattarna sällan hyllat det socialdemokratiska folkhemmet. Istället har de kritiserat det, med syftet att utveckla det.

Artikel om klasskildringen i Mats Källblads Hundra år i samma klass

Jag har skrivit en artikel om klasskildringen i Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass, som publicerats i tidskriften Journal of Graphic Novels and Comics och kan läsas gratis på nätet (klicka här för att komma till artikeln).

Henrik Johansson, Raya

Jag har recenserat Henrik Johanssons roman Raya i Clarté, och nu kan man läsa recensionen på tidskriftens hemsida.

Tillbaka till Reims

Didier Eribons essä Tillbaka till Reims har rönt stor uppmärksamhet i flera länder. Denna uppmärksamhet har främst kretsat kring bokens relevans för förståelsen av varför många arbetarväljare i Frankrike röstar på fascisterna. Men om det säger han faktiskt inte särskilt mycket, utöver att dessa arbetare alltid varit rasister, men att det tidigare inte spelat någon roll för hur de röstat, samt att rasismen ger underlägsna människor en möjlighet att känna sig överlägsna.
Betydligt intressantare är att Eribons essä tar sin utgångspunkt i insikten att han alltid försökt förstå sin plats i världen med utgångspunkt i sin homosexualitet medan han konsekvent bortsett från det faktum att han växt upp i arbetarklassen.
Denna insikt – att frågor om klass ofta skyms av frågor om sexualitet, men också om exempelvis etnicitet och kön – har  uppmärksammats av en rad författare. Som exempel kan man nämna Walter Benn Michaels, som i The Trouble with Diversity (2006) argumenterar för att frågor om identetsskillnader trängt undan frågor om klassexploatering från den politiska dagordningen. Snarlika tankar har också tagits upp av Nancy Fracer, exempelvis i Justice Interruptus (1997). Själv har jag diskuterat frågan bland annat i Den föreställda mångkulturen (2010).
Eribon argumenterar för att människor inte spontant är medvetna om sin position i klassamhället. "Det skulle ju kräva att man vore förmögen att se sig själv utifrån, att man kunde blicka ned på sitt eget och andras liv liksom ovanifrån", skriver han. Syftet med Tillbaka till Reims är just att skildra klassamhället, och därmed att möjliggöra medvetande om det. Men detta möjliggörs alltså, enligt Eribon, av att han avlägsnat sig från sin ursprungsmiljö.
Denna tanke är värd att begrunda när man funderar på litteraturens relation till klassamhället och på arbetarlitteraturen. Många har ju påpekat att arbetarförfattaren ofta är någon som just avlägsnat sig från arbetarklassen. Och ofta har detta beskrivits som ett problem. Men för Eribon verkar distansen snarare vara arbetarlitteraturens förutsätting.
Eribon för också ett resonemang om relationen mellan teori och erfarenhet som är mycket intressant:

[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring ’aktörernas perspektiv’ och den ’mening som dessa ger sina handlingar’ löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som ’aktörerna’ fäller om sina ’handlingar’, utan iställer försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.

En del forskning om arbetarlitteratur ser denna som uttryck för arbetares erfarenheter. Jag har argumenterat för att detta är ganska problematiskt (till exempel i John Lennons och min artikel om arbetarlitteratur i Sverige och USA). Eribons resonemang tycks ge stöd åt min argumentation, samtidigt som det får mig att vilja fundera vidare...

Recension av A History of American Working-Class Literature

Min kollega John Lennon och jag har skrivit en recension av Nicholas Coles och Paul Lauters (red.) antologi A History of American Working-Class Literature som publicerats i tidskriften Journal of Working-Class Studies. Den som vill veta vad vi tyckte kan läsa recensionen här.

Skänk en slant!

Sedan en tid tillbaka har jag hjälpt tidskriften Clarté att ragga kulturmaterial.
Hittills har jag bland annat skakat fram prosadikter av Cecilia Persson, dikter av Freke Räihä, en novell av Henrik Johansson, en tecknad serie av Mats Källblad och dikter av Anamarija Todorov (de sistnämnda kommer att dyka upp på nätet i sinom tid). I pipelinen ligger sångtexter av Kristian von Svensson och ett kollage av Erika Petersson.
Bidragen väljs ut på grundval av konstnärlig styrka, men får gärna vara politiska, i ordets vidaste bemärkelse.
Normalt får man inte betalt för att skriva i Clarté, men kulturmaterialet arvoderas faktiskt.
Det möjliggörs av Clartés kulturfond. Och den bör man naturligtvis bidra till, antingen via plusgiro 251780-3 eller Swish 1236203517 (glöm inte att märka betalningen "kulturfonden").

Litteraturen och klasserna

Arbetarlitteratur är (bland annat) litteratur i vilken arbetarklassen skrivs fram. Genom att beskriva sig och beskrivas som en klass kan arbetare bli just det.
Det finns de som tycker att litteraturen inte ska syssla med sådant. Men det har den alltid gjort.
Redan Georg Stiernhielm – "den svenska skaldekonstens fader" –  skrev faktiskt texter som syftade till klassformering. Hans episka dikt "Hercules" är exempelvis ett slags instruktion till hur den svenska adeln ska bete sig.
Och det stora temat i den europeiska litteraturen under 1700-talet och 1800-talet är ingenting annat än borgerlighetens frammarsch och aristokratins reträtt. Som exempel kan man nämna Balzacs romaner.
För övrigt har det varit ett viktigt ämne i litteraturen även på 1900-talet. Ett bra exempel på det hittar man i Thomas Manns långnovell "Tristan" från 1901 som många, inklusive undertecknad, anser vara en av alla tiders mest imponerande litterära skapelser.
Ett annat exempel är Tomasi di Lampedusas Leoparden som jag just läst för tredje gången. Den kom ut 1958 och skildrar en adelsfamiljs undergång under perioden då det moderna Italien skapas. (Den har även filmatiserats, med Burt Lancaster i huvudrollen, och för två år sedan kom den ut i en mycket fin svensk nyöversättning.)
Lampedusa var en stor beundrare av Stendahl, men hans roman leder också tankarna till Mann och Balzac. Precis som de skriver nämligen Lampedusa ett slags elegi över en aristokrati som trängs undan av en vulgär men effektiv borgerlighet.
Kopplingen mellan litteratur och klassformering är så uppenbar att man i litteraturhistorien i allmänhet talar om exempelvis "den borgerliga romanen" och "det borgerliga dramat". Vad gäller samtidslitteraturen brukar många kritiker dock undvika sådana termer. Litteratur och klass har inte med varandra att göra, menar man, och hävdar att romaner är romaner och dramer dramer.
Undantaget är arbetarlitteraturen. För även om man då och då hör folk som tycker att man borde göra sig av med termen och bara prata om litteratur, utan klassbestämning, så har den blivit ett erkänt litterärt begrepp. Och med tanke på hur starka kopplingarna mellan litteraturen och klasserna alltid varit så är väl frågan om man inte, istället för att dumpa termen arbetarlitteratur, istället oftare borde använda termer som "borgerlig litteratur", "aristokratisk litteratur" etc.