Thomas Hardy, Jude the Obscure

Thomas Hardy hör till de stora namnen i den engelskspråkiga litteraturen. Dessutom hör han till den ganska lilla skara bland de kanoniserade författarna som växt upp i arbetarklassen (fadern var stenhuggare och byggnadsarbetare). Och faktum är att Hardy i sina verk ofta har en skarp blick för klass.
Det kommer inte minst till uttryck i romanen Jude the Obscure från 1895. Den handlar om Jude, en arbetare som försöker bli en lärd man, men som dras in i en besvärlig kärleksrelation och förlorar allt.
En intressant aspekt av skildringen av Judes öde är att den hela tiden aktualiserar frågor om arbete och pengar. När Jude, likt så många andra unga män i världslitteraturen, bestämmer sig för att lämna landsbygden och söka sin lycka (i form av lärdom) i staden funderar han exempelvis såhär:

But how live in that city? At present he had no income at all. He had no trade or calling of any dignity or stability whatever och which he could submit while carrying out an intellectual labour which might spread over many years.

Judes försök att bli en lärd man och därigenom klättra upp i klasshierarkin (faktum är att han tycks se på bildning enbart som ett verktyg för socialt och ekonomiskt avancemang) misslyckas och han inser att hans lott är att förbli arbetare. Man han inser också att det är arbetarna som över huvud taget gör det möjligt för ett fåtal att ägna sig åt läsning och tänkande:

He saw that his destiny lay not with these [den lärda världens institutioner], but among the manual toilers in the shabby purlieu which he himself occupied, unrecognised as part of the city at all by its visitors and panegyrists, yet without whose denizens the hard readers could not read nor the high thinkers live.

Detta insisterande på relationen mellan arbete, pengar och bildning – att man måste vara försörjd för att kunna ägna sig åt att läsa och tänka – är ganska ovanligt i litteraturen såväl som i populärkulturen och historieskrivningen. Det framhålls på ett elegant sätt av Leo Huberman i inledningen till hans bok Människans rikedomar:

De tidigaste filmregissörerna företog sig ofta egendomliga saker. En av de mest egendomliga var att de hade för vana att visa åskådarna personer som åkte taxi och sedan steg ur taxin och gick sin väg utan att betala. De brukade fara omkring i hela staden, på nöjesresor eller i affärer, och det var alltihop. Betalning erfordrades inte. Det var precis som i de flesta böcker om medeltiden, där man sida upp och sida ned läser om riddare och deras damer, som alla är utstyrda i blänkande rustning och vackra klänningar, vid torneringar och spel. De bor alltid i utmärkta slott och intar mat och dryck i stora mängder. Man får föga intryck av att det var någon, som måste anskaffa allt detta, att rustningar inte växer på träd, och att maten - som verkligen växer - dock måste sås och skötas och bearbetas. Men på det viset förhåller det sig. På samma sätt som man måste betala för en taxiresa, måste någon, på niohundra-, tiohundra- och elvahundratalet betala för de nöjen och det goda som riddarna och deras damer njöt av. Det var också någon som måste anskaffa mat och kläder för de klerker eller präster som bad medan riddarna slogs. Utöver dessa bedjare och stridsmän på medeltiden fanns det en annan grupp, arbetarna.

Hubermans bok kom ut 1936, men resonemanget är fortfarande giltigt. Många romaner, filmer, TV-serier och historiska verk befolkas fortfarande nästan uteslutande av folk som inte tycks behöva arbeta. Men Jude the Obscure vittnar om att det sedan länge funnits försök att kritisera denna brist i skildringen av den värld vi lever i.