Teater om den unge Marx

Scen ur The Bridge Theatres uppsättning av
The Young Marx

I går var jag på biograf och såg teater från London. Närmare bestämt såg jag The Bridge Theatres uppsättning av The Young Marx.
Pjäsen är en mycket rapp och rolig fars som påstås bygga (till 90%!) på verkliga händelser. Dessutom innehåller den otaliga anspelningar på Marx verk, och ibland tillåts karaktärerna rent av lägga ut texten ganska rejält kring centrala begrepp och idéer i Marx tankebygge.
En sak jag började fundera på när jag satt i biografsalongen var om Marx skulle ha gillat pjäsen. Eftersom han hade ganska höga tankar om sig själv och dessutom gillade dramatik skulle han säkert ha sett den. Men kanske skulle han ha varit tveksam till hur hans idéer presenterades. Framför allt kan man misstänka att han skulle haft invändningar mot att karaktärer presenterat sina idéer explicit – som när Engels berättar för Marx om sin analys av arbetarklassens läge i Manchester, eller när Marx, tillsammans med sin familj, formulerar några av de bärande tankarna i Kapitalet.
I ett brev till den socialdemokratiske politikern Ferdinand Lassalle kritiserade Marx exempelvis användandet av karaktärer som språkrör för idéer, och i sin kritik av Eugène Sues Paris Mysterier framhöll han att verkets största svaghet var att karaktärerna berättade vad de tänkte och vad de hade för motiv för att handla som de gjorde. Men Marx var ju samtidigt en stor beundrare av Shakespeare, och i dennes pjäser förekommer ofta det som engelsmännen kallar "soliloquy", det vill säga att karaktärer för "samtal med sig själv" som illustrerar vad de tänker.
Även om det är svårt att veta vad Marx skulle ha tyckt, så vet jag i alla fall vad jag tycker: The Young Marx är en utmärkt pjäs.

Ny bok om arbetarlitteraturer

Tillsammans med min gode vän och kollega John Lennon har jag redigerat en bok om arbetarlitteraturer i olika länder. I sex kapitel beskrivs arbetarlitteraturens historia i Ryssland/Sovjetunionen, USA, Finland, Sverige, Mexico och Storbritannien (jag har skrivit kapitlet om Sverige). I efterordet diskuteras dessutom teoretiska och politiska frågor som aktualiseras i de olika kapitlen, eller när man jämför dem. Boken är på engelska och kan laddas ned gratis på förlagets hemsida. Där kan man också beställa en fysisk bok.
Baksidestexten lyder såhär:

The aim of this collection is to make possible the forging of a more robust, politically useful, and theoretically elaborate understanding of working-class literature(s).
These essays map a substantial terrain: the history of working-class literature(s) in Russia/The Soviet Union, The USA, Finland, Sweden, The UK, and Mexico. Together they give a complex and comparative – albeit far from comprehensive – picture of working-class literature(s) from an international perspective, without losing sight of national specificities.
By capturing a wide range of definitions and literatures, this collection gives a broad and rich picture of the many-facetted phenomenon of working-class literature(s), disrupts narrow understandings of the concept and phenomenon, as well as identifies and discusses some of the most important theoretical and historical questions brought to the fore by the study of this literature.
If read as stand-alone chapters, each contribution gives an overview of the history and research of a particular nation’s working-class literature. If read as an edited collection (which we hope you do), they contribute toward a more complex understanding of the global phenomenon of working-class literature(s).

Arbetarlitteratur som klassanalys

Det fackliga idéinstitutet Katalys har under det senaste året, under ledning av professor Göran Therborn, bedrivit projektet "Klass i Sverige". Jag har bidragit med en analys av hur det samtida svenska klassamhället beskrivs i den arbetslivsskildrande arbetarlitteraturen och hur denna litteratur kan fungera som underlag för klasspolitik. Min rapport kommer att publiceras om några veckor. Dessutom kommer jag att medverka vid ett seminarium i Stockholm. Den preliminära titeln är "Arbetarlitteraturen och det politiska språket" och den likaledes preliminära tiden och platsen är 5 februari, 18.00–20.00 i Sandlersalen på ABF. Övriga medverkande (preliminärt, så klart): Jenny Wrangborg och Daniel Swedin. Det är inte omöjligt att det blir ytterligare arrangemang på samma tema. I så fall kommer jag att berätta om det här på bloggen.

Om att byta perspektiv

Vaughn Rasberrys bok Race and the Totalitarian Century: Geopolitics in the Black Literary Imagination är mycket intressant. Där visas bland annat hur afroamerikanska författare och författare från tredje världen under decennierna efter andra världskriget gick i dialog med den då dominerande geopolitiska föreställningen, nämligen att världen kunde delas upp i ett liberalt/demokratiskt block och ett totalitärt block. Erfarenheter av brutalt rasförtryck innebar nämligen att kolonialmakter och rasistiska demokratier inte framstod som väsensskilda från de totalitära staterna.
Denna typ av ideologisk dekonstruktion hittar man också i arbetarlitteraturen. I Folke Fridells romaner kritiseras exempelvis den svenska nationella självbilden med utgångspunkt i författarens upplevelser av lönearbete. På fabriksgolvet finns ju ingen demokrati. Och välfärden är inte alltid särskilt förträfflig där.
Dessa likheter är intressanta. De visar bland annat att arbetarlitteraturforskare säkert kan lära sig mycket av forskningen om andra "underordnade" litteraturer. Och kanska kan forskare som intresserar sig för exempelvis feministisk eller postkolonial litteratur lära sig något av arbetarlitteraturforskningen också...

Om att tänja på begreppet arbetarlitteratur

Arbetarlitteratur?
En fråga väl värd att ställa?

Anna Williams, som är professor i litteraturvetenskap i Uppsala har – högst välförtjänt – tillägnats en festskrift med titeln Konstellationer. Två av bidragen handlar om arbetarlitteratur.
Jerry Määttä skriver om Star Trek som arbetarlitteratur. Eller, rättare sagt: han visar att Star Trek "åtminstone emellanåt tar upp tematik, perspektiv och erfarenheter som gör att i varje fall enskilda avsnitt mycket väl kan relateras till arbetarlitteraturen".
Jag är en stor vän av denna typ av prövande läsningar, som ofta lyfter fram nya aspekter av litterära verk, samtidigt som de bidrar till att diskussionen av vad arbetarlitteratur är, har varit och kan vara hålls levande. Och just så fungerar Määttäs analys.
Anna Nordenstam presenterar i sitt bidrag till Konstellationer tre verk som skildrar fattigdom för läsare i olika åldrar: Elin Johanssons och Elin Ekmans barnbok Veckan före barnbidraget, Hanna Gustavssons seriebok Iggy 4-ever, som vänder sig till ungdomar, samt Daria Bogdanskas seriebok för vuxna, Wage Slaves. Även Nordenstam testar alltså arbetarlitteraturbegreppets räckvidd genom att sträcka ut det i riktning mot såväl barn- och ungdomslitteratur som tecknade serier. (Visserligen använder hon bara begreppet explicit om Wage Slaves, men litet jobb får väl läsaren själv stå för.) Och precis som i det förra fallet är resultatet gott. För övrigt tycker jag att det är väldigt kul att Nordenstam uppmärksammar att Bogdanska och Wage Slaves spelade viktiga roller i utställningen "Kvinnor, klass, kultur".

Thomas Hardy, Jude the Obscure

Thomas Hardy hör till de stora namnen i den engelskspråkiga litteraturen. Dessutom hör han till den ganska lilla skara bland de kanoniserade författarna som växt upp i arbetarklassen (fadern var stenhuggare och byggnadsarbetare). Och faktum är att Hardy i sina verk ofta har en skarp blick för klass.
Det kommer inte minst till uttryck i romanen Jude the Obscure från 1895. Den handlar om Jude, en arbetare som försöker bli en lärd man, men som dras in i en besvärlig kärleksrelation och förlorar allt.
En intressant aspekt av skildringen av Judes öde är att den hela tiden aktualiserar frågor om arbete och pengar. När Jude, likt så många andra unga män i världslitteraturen, bestämmer sig för att lämna landsbygden och söka sin lycka (i form av lärdom) i staden funderar han exempelvis såhär:

But how live in that city? At present he had no income at all. He had no trade or calling of any dignity or stability whatever och which he could submit while carrying out an intellectual labour which might spread over many years.

Judes försök att bli en lärd man och därigenom klättra upp i klasshierarkin (faktum är att han tycks se på bildning enbart som ett verktyg för socialt och ekonomiskt avancemang) misslyckas och han inser att hans lott är att förbli arbetare. Man han inser också att det är arbetarna som över huvud taget gör det möjligt för ett fåtal att ägna sig åt läsning och tänkande:

He saw that his destiny lay not with these [den lärda världens institutioner], but among the manual toilers in the shabby purlieu which he himself occupied, unrecognised as part of the city at all by its visitors and panegyrists, yet without whose denizens the hard readers could not read nor the high thinkers live.

Detta insisterande på relationen mellan arbete, pengar och bildning – att man måste vara försörjd för att kunna ägna sig åt att läsa och tänka – är ganska ovanligt i litteraturen såväl som i populärkulturen och historieskrivningen. Det framhålls på ett elegant sätt av Leo Huberman i inledningen till hans bok Människans rikedomar:

De tidigaste filmregissörerna företog sig ofta egendomliga saker. En av de mest egendomliga var att de hade för vana att visa åskådarna personer som åkte taxi och sedan steg ur taxin och gick sin väg utan att betala. De brukade fara omkring i hela staden, på nöjesresor eller i affärer, och det var alltihop. Betalning erfordrades inte. Det var precis som i de flesta böcker om medeltiden, där man sida upp och sida ned läser om riddare och deras damer, som alla är utstyrda i blänkande rustning och vackra klänningar, vid torneringar och spel. De bor alltid i utmärkta slott och intar mat och dryck i stora mängder. Man får föga intryck av att det var någon, som måste anskaffa allt detta, att rustningar inte växer på träd, och att maten - som verkligen växer - dock måste sås och skötas och bearbetas. Men på det viset förhåller det sig. På samma sätt som man måste betala för en taxiresa, måste någon, på niohundra-, tiohundra- och elvahundratalet betala för de nöjen och det goda som riddarna och deras damer njöt av. Det var också någon som måste anskaffa mat och kläder för de klerker eller präster som bad medan riddarna slogs. Utöver dessa bedjare och stridsmän på medeltiden fanns det en annan grupp, arbetarna.

Hubermans bok kom ut 1936, men resonemanget är fortfarande giltigt. Många romaner, filmer, TV-serier och historiska verk befolkas fortfarande nästan uteslutande av folk som inte tycks behöva arbeta. Men Jude the Obscure vittnar om att det sedan länge funnits försök att kritisera denna brist i skildringen av den värld vi lever i.