Stolpe och arbetarlitteraturen

Jag har inte skrivit något blogginlägg på länge. Det beror dock varken på att jag tröttnat på frågor om litteratur och klass eller att jag latat mig. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att forska (samt att undervisa, administrera etc...). Bland annat har jag skrivit klart ett par artiklar om sådant som arbetarserier, Föreningen Arbetarskrivare och frågan om huruvida arbetarlitteraturhistorien borde regionaliseras. Dessutom har jag - tillsammans med min kollega John Lennon - jobbat med en antologi om arbetarlitteratur i olika länder som kommer att ges ut 2017. Mitt bidrag till den boken kommer att vara en genomgång av hur man i Sverige sett på fenomenet arbetarlitteratur från 1800-talet till idag. Hittills har jag kunnat konstatera att fenomenet tidvis varit ganska kontroversiellt. Såhär uttryckte sig exempelvis Sven Stolpe 1928:

“I sin iver att måla smutsiga och skrämmande hyreskaserner försumma våra arbetardiktare att ge den skildring av den nya människan som vi längta efter. [---] För mera komplicerade psykologiska problem räcka arbetardiktens andliga resurser uppenbarligen icke till; det vore ju också orimligt att av dessa energiska berättare fordra förståelse för tidens mer krävande intellektuella och psykologiska problem. – Egentligen är allting sagt, om man hävdar, att arbetardikten är naturalistisk: en mera föråldrad litterär stil, en teori som mera star i strid med tidens innersta tendenser är svår att uppleta!” 

En litteratur som väcker sådan ilska förtjänar att studeras.