I förordet skriver Åke Johansson att Landet som sprängdes utgör en fortsättning på den arbetarlitterära traditionen. Denna självmedvetna inplacering i ett större litterärt sammanhang är enligt min uppfattning viktig. För det första är det viktigt att hålla traditionen levande, eftersom den ger legitimitet och kraft åt den litteratur som inte bara vill skildra, utan även förändra, världen. För det andra tror jag att den gemensamma orienteringen mot det arbetarlitterära projektet underlättar för arbetarskrivarna att lära av varandra och av föregångarna. Och det är nog en av de viktigaste förklaringarna till att Landet som sprängdes blivit så bra.
Alla antologibidragen är realistiska i betydelsen att de vill synliggöra människors villkor i samhället. Många har också en realistisk form. Men Landet som sprängdes innehåller också – bland annat – modernistisk och postmodern lyrik, prosamontage och serieteckningar.
Vår tids stora politiska frågor – den växande barnfattigdomen, förslumningen av arbetsmarknaden, den statliga hetsen mot dem som är för sjuka för att orka arbeta etc. – ges stort utrymme, men sätts ofta in i större sammanhang än de strikt politiska. Dessutom har de flesta författarna snarare ställt sig uppgiften att undersöka än att predika.
Antologin förtjänar en stor läsekrets, och om jag varit LO-ordförande skulle jag omedelbar se till att köpa in ett exemplar till varje medlem.
För att köpa boken, klicka här.
