vill du göra något för att bidra till drägliga arbetsförhållanden för dem som sliter i gigekonomin, möt individens blick, säg tack och visa uppskattning för tjänsten hen utfört. Välj för tusan bort den så kallade "kontaktlösa" leveransen.
Själv har jag alltid trott att det också krävs facklig kamp för att få till stånd bra arbetsvillkor. Men det är enligt Mahmood helt fel. Det är nämligen bara medelklassen som gillar kollektivavtal, förklarar han, cykelbuden själva tycker att de är "ogynnsamma". Att förespråka sådana avtal är alltså att
sticka en offerkofta åt individer som inte bett om en sådan. När de i själva verket kanske ser sig själva som entreprenöriella människor som tagit saken i egna händer och gör allt som står i deras makt fort att inte förvandlas till offer utan vara sin egen lyckas smed.
Dessutom påstår Mahmood att gigarbetare inte skulle vara arbetare och plattformsföretagen inte arbetsgivare, och att det därför helt enkelt inte går att ägna sig åt fackliga förhandlingar eller att skriva kollektivavtal:
Det finns oftast inga arbetsgivare eller arbetstagare som kan representeras av fackliga föreningen och mötas på förhandlingsarenan. Den här typen av arbeten kännetecknas istället av att några efterfrågar en viss tjänst som andra är villiga att utföra mot betalning. sedan har vi er tredje part som matchar ihop utbud med efterfrågan men som helst inte vill veta av eller ta ansvar för det som sker under själva arbetsprocessen.
Mot detta kan vän av ordning invända att Mahmood när han jobbade som cykelbud faktiskt tog anställning hos en arbetsgivare som har kollektivavtal och som i allra högsta grad lägger sig i "själva arbetsprocessen". Så hans wallraffande funkar inte särskilt bra som underlag för denna slutsats.
Någon särskilt skarp analys av hur det är att arbeta som cykelbud på Foodora presenteras alltså inte i En av dem. Dessutom är boken i stort behov av en lektör.
