Kerstin Fredholm, Fint hemma

 För snart 20 år sedan wallraffade Kerstin Fredholm som svartarbetande piga i Stockholm, företrädesvis hos överklassen på Östermalm. I boken Fint hemma, som kom ut 2005, redovisar hon sina erfarenheter. 

Anslaget är journalistiskt/dokumentärt, men framställningen präglas också av mer eller mindre skönlitterära grepp. Ett sådant är att utdrag ur Ester Blenda Nordströms reportagebok En piga bland pigor från 1914 dyker upp här och där som relief till Fredholms berättelse om samtiden. Boken innehåller också en redogörelse för en mardröm som nog inte skulle platsa i ett rent journalistiskt reportage eller en strikt dokumentär skildring (om det nu finns några sådana).

Dialogen med Nordström är inte minst intressant eftersom den visar att en del företeelser och förhållanden från tiden före folkhemmet lever kvar (eller har återuppstått) i 2000-talets Sverige. Men boken talar också till dagens läsare från en svunnen tid. Den är nämligen skriven innan RUT-avdraget infördes och innan hemstädningen blev vanlig inom medelklassen.

En spännande sak med Fint hemma är att fokus först och främst ligger på dem som beställer hemstädning – de framstår som giriga och överlägsna (och i några fall rent av litet sadistiska) – och inte så mycket på dem som utför den. Författaren anlägger också på ett skickligt sätt ett samhällsperspektiv på sitt arbete genom att visa hur städningen aktualiserar frågor om klass, ideologi och moral. 

I förordet kommenterar Fredholm ordet piga:

Piga är ett ord som jag värjde mig emot och inte använde innan jag varit ute och wallraffat som Anita Lundin. Det är ett ord som inte hör hemma i modern svenska men jag upptäckte att verkligheten motiverar ordets existens och fyller det med innehåll än idag.

Vi talar fortfarande sällan om pigor i Sverige – trots att vi fått större anledning att använda ordet sedan Fredholm skrev Fint hemma...