Nu himlar säkert några av er med ögonen. Varför ska man diskutera det – räcker det inte att konstatera att böckerna är bra (om man nu tycker det)? Men jag anser faktiskt att frågan kan vara värd att ta på allvar.
En anledning till det är att många har en ganska snäv syn på vad arbetarlitteratur är. Tankarna går helt enkelt snabbt till de svenska 30-talisternas – Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson med flera – verk och rör sig sedan inte vidare. Genom att pröva beteckningen arbetarlitteratur på samtida italienska romaner kan man utmana denna tanketröghet.
En annan anledning är att Ferrante i romanerna tar upp en rad frågeställningar som länge varit viktiga i diskussionerna om arbetarlitteraturen. Detta sker inte minst i den avslutande delen i serien: Det förlorade barnet.
Där skildras hur huvudpersonen, författaren Elena, flyttar tillbaka till det arbetarkvarter där hon växt upp, för att kunna skriva om denna miljö. Därmed beskrivs ett predikament som är typiskt för arbetarförfattaren: viljan att skriva om och ur en miljö som man, bland annat genom att man blir författare, avlägsnar sig ifrån.
I samma roman berättas också om hur Elenas romaner läses som dokumentära skildringar. Också detta är någonting som många arbetarförfattare kan känna igen sig i. Ett belysande exempel hittar man i Elsi Hyttinens och Kati Launis uppsats om finsk arbetarlitteratur i antologin Workning-Class Literature(s) (som är fritt tillgänglig här). Där beskrivs hur kritiker betraktade Pirkko Saisios roman Livets gång som en helt självbiografisk text. Och liknande saker har hänt många andra arbetarförfattare.
Oavsett om man tycker att det är meningsfullt att betrakta Ferrantes romaner som arbetarlitteratur är det alltså uppenbart att de tar upp frågor som är relevanta för oss som intresserar sig för sådan litteratur.
