Rapport från en arbetarhistorikerkonferens

Jag är nyss hemkommen från arbetarhistorikerkonferensen i Landskrona som ordnas vartannat år av Centrum för Arbetarhistoria. Temat denna gång var "bilder av arbete och arbetarrörelser" och som vanligt var konferensen givande för oss som intresserar oss för arbetarlitteratur.
Ett av de intressantaste fördragen hölls av filmvetaren Per Vesterlund, som pratade om arbetarrörelsens filmproduktion. Den var mycker mer omfattande än vad jag kände till och det skulle vara intressant att forska om förhållandet mellan arbetarrörelsen, litteraturen och filmen.
Vidare pratade Emma Hilborn om hur grottekvarnsmotivet använts i lokal poltisk kamp, medan Magnus Gustafsson diskuterade hur den tidiga arbetarlitteraturen skildrade "egensinnighet" och hur dessa skildringar skulle kunna ses som inspirationskällor för klasskamp.
Själv presenterade jag min pågående forskning om arbetarserier och fick en hel del spännande kommentarer. Bland annat gjordes jag uppmärksam på att det ska finnas en fackföreningshistorik i serieform.
På fredagen presenterades den bok som dokumenterar vad vi gjorde vid konferensen för två år sedan. Den har fått titeln Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse och är redigerad av Johan A. Lundin och Emma Hilborn. Mitt bidrag har titeln "Arbetarlitteratur och arbetarhistoria" och handlar om hur arbetarlitteraturforskning kan bidra till den arbetarhistoriska forskningen.
Boken innehåller även flera andra texter som på olika sätt handlar om klass och litteratur. Sandra Mischliwietz skriver om barns berättelser som poitisk strategi i 30-talets arbetarlitteratur. Freke Räihä medverkar med en text som tar sin utgångspunkt i hans diktverk Baggböleri. Frances Tuuloskorpi skriver om sin bokserie Folkrörelse på arbetsplatsen. Magnus Gustafsson analyserar de litterära greppen i Agda Östlunds politiska tal.

Karl Rune Nordkvist: En dag i oktober

Boklådorna blir färre och färre i Sverige, men möjligheterna att botanisera bland böcker är fortsatt goda. Exempelvis har många hotell bokhyllor där man kan ställa ifrån sig sådant man läst och förse sig med ny lektyr. När jag var i Stockholm i förra veckan plockade jag i en sådan hylla upp en av de allra första En bok för alla-böckerna, nämligen arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvists roman En dag i oktober (1976, originalutgåva 1972).
Den handlar om en man som en man som trillar av ett tåg och slår ihjäl sig, och som vi får lära känna via skildringar av omgivningens reaktioner på händelsen. Greppet att inte låta huvudpersonen komma till tals är långt ifrån unikt. Det har bland annat använts av Nobelpristagarna Heinrich Böll och William Faulkner. Nordkvist är kanske inte fullt lika skicklig som de, men En dag i oktober är utan tvekan en läsvärd bok (En bok för alla sysslade ju med kvalitetsutgivning – att statsstödet till förlagets vuxenboksutgivning dragits in är ett kulturmord). Skildringen av rekationerna på ett dödsfall i en by i Norrland ger nämligen en intressant bild av en komplex period i Sveriges historia då nytt och gammalt samexisterade och mycket stod och vägde. Dessutom är den en av de mer lyckade svenska kollektivromanerna.

Dennis Gade Kofod: Nancy

På senare år har det blivit allt vanligare med romaner om det så kallade Underdanmark, dvs. det Danmark där klassamhällets förlorare lever. En av de bästa som jag läst är Helle Helles Ned till hundene (2008). Den märkligaste är dock Dennis Garde Kofods Nancy (2015).
Huvudpersonen är en ung kvinna på Bornholm som börjar studera, lämnar sin kroppsbyggande pojkvän till förmån för en intellektuell (nåja...) medelklasskille och sätter igång att ackumulera det som den franske kultursociologen Pierre Bourdieu kallar kulturellt kapital. Hon gör alltså en bildningsresa. Samtidigt bestämmer sig emellertid "de underjordiske" – alltså Bornholms tomtar – för att ta tillbaka makten över ön och besvärjer fram en dimma som börjar ta livet av människorna.
Romanen kombinerar alltså realistisk klasskildring med en övernaturlig och apokalyptisk tematik. Inledningsvis tyckte jag att detta var mycket lyckat, men efter hand tröttnade jag litet. Det kändes som att författaren var så nöjd med sitt grepp att han inte lagt ned någon större möda på att utveckla någonting annat. Inte minst tyckte jag att idéinnehållet skulle ha kunnat ges litet mer djup.

Emil Boss, Acceleration

Emil Boss har gett ut en ny diktbok: Acceleration. Den är mycket bra. Det framgår av min recension i Arbetet. I Arbetet kan man också läsa en intervju med författaren.