Marie Norin, 11.05.05–14.10.17

En av de mest intressanta utvecklingstendenserna inom den svenska arbetarlitteraturen under senare år är inbrytningarna i den mer anspråksfulla samtidpoesin. Som exempel kan man nämna Johan Jönsons och Emil Boss diktning. Ytterligare ett exempel är Marie Norins bok 11.05.05–14.10.17 som kretsar kring arbete på ett privatägt boende för människor med psykiska handikapp. Sådant arbete kan naturligtvis användas som utgångspunkt för att diskutera allt möjligt, men intressant nog väljer Norin ofta att ta upp motiv som är vanliga i den samtida arbetarlitteraturen, exempelvis hur individuell lönesättning splittrar arbetarkollektiv, hur vinstkrav i vården leder till underbemanning och hur tillfälliga anställningar skapar otrygghet för de anställda. Dessutom drar hon sig inte för att bli direkt politisk, exempelvis genom att kontrastera Annie Lööfs påstående om att vårdanställda i privat sektor skulle vara mer nöjda med sin situation än de som jobbar i den offentliga sektorn med erfarenheter från den konkreta arbetsplats hon diktar om. Denna kontrast är intressant. Mot politikens propagandistiska slagord ställer Norin ett nyansrikt, självreflekterande och prövande språk. Resultatet blir poetisk klasspolitik på hög estetisk nivå.

Claes Jurander, "Nilsson"

En kollega och jag funderar på att skriva en artikel om "arbetarserier". Som ett led i förberedelsearbetet har jag läst Claes Juranders Nilsson, som publicerades första gången 1974 och kom i nyutgåva 2002.

Utgåvan från 2002, Optimal Press

Nilsson – som ursprungligen hade undertiteln "En bildroman", men som idag nog skulle kallas serieroman eller grafisk roman – är en berättelse i första person om en 57-årig nattvakt i en svensk småstad. Huvudpersonen berättar i korthuggna satser (som fungerar som bildtexter) om sitt liv: om sitt arbete, om sin starka längtan efter den tjuv som aldrig kommer, om sitt äktenskap, sin barndom etc.

Originalutgåvan från 1974. Gidlund

Ett viktigt tema är hur arbetet definierar Nilssons liv. Han skäms över att han sover när andra arbetar, får träsmak i röven av allt sittande och saknar den sköna känslan av att bli trött efter ett väl utfört arbete, upplever att han står utanför såväl samhällslivet som produktionen och känner sig ägd av det varuhus vars varor han vaktar. Men han hävdar också att dessa problem inte är individuella, utan beror på det klassamhälle han lever i, och drömmer om den dag då allt ska ändras – då varuhusets ägare plötsligt sitter "i roddbåt på väg att bli vitsvensk i utlandet".

Typiskt 70-tal, alltså. Men inte desto mindre är Nilsson en vacker berättelse där vemod blandas med utopi och där text och bild samspelar på ett mycket fint sätt.

Nytt nummer av tidskriften Klass

I går fick jag nummer två av tidskriften Klass. Jag var förtjust över premiärutgåvan, men tycker nog att det andra försöket överträffar det första. Nummer ett var snyggt formgivet – nummer två är snyggare; nummer ett var fullt av intressanta artiklar – nummer två känns ännu matigare (och är fyra sidor tjockare). Till de mest läsvärda bidragen hör en artikel om Joe Hill med anledning av att det är 100 år sedan han mördades, en intervju om klass och kultur med Gunilla Kindstrand, dikter av Doris Dahlin och Emil Boss, ett porträtt av Frances Tuuloskorpi, en novell av Andreas Svanberg, en dagsvers av Victor Estby, en artikel om den japanske arbetarförfattaren Takiji Kobayashi (som i likt Joe Hill mördades av myndigheterna), en samling välskrivna recensioner, en krönika av John Swedenmark... Fullmatat var ordet. Och då har jag inte ens nämnt att numret innehåller en utförlig intervju med en viss skäggig litteraturprofessor.... Det lättaste sättet att få tag på tidskriften är att bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare, vilket man gör genom att sätta in 200 kronor på plusgirokonto 29 00 50-4. Jag har svårt att tänka mig att man kan göra en bättre investering.