En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur

Nu har (äntligen!) 2014 års utgåva (volym 135) av Svenska Litteratursällskapets mastodont-tidskrift Samlaren kommit ut. I den medverkar jag med en lång artikel med titeln "En ny generation – en förnyad tradition: Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur", som är tänkt som en fortsättning på min bok Literature and Class: Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature som kom ut förra året.
I korthet handlar artikeln om hur samtida arbetarförfattare distanserat sig från vissa drag i den äldre arbetarlitteraturen (framför allt den inrikting mot realism som denna litteratur ofta tillskrivs) och därigenom stärkt möjligheterna att använda den arbetarlitterära traditionen som plattform för kritik av klassamhällets orättvisor. De författare jag tar upp till behandling är: Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johan Jönson, Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Cecilia Persson och Mathias Rosenlund.
Så småningom kommer artikeln att bli fritt tillgänglig på nätet. Den som inte orkar vänta på det får bege sig till närmaste bibliotek.

Den moderna(ste) svenska arbetarlitteraturen

I januari var jag på konferens i Hammar, Norge och höll en föreläsning om den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen. Föreläsningen filmades och kan ses här:

Om arbetarlitteratur och tryckfrihet

I maj ska jag prata på en arbetarhistorisk konferens. Som ett led i mina förberedelser läser jag just nu om Emma Hillborns avhandling Världar i brand som handlar om fiktionens betydelse för ungsocialisterna under början av 1900-talet. Så småningom tänkte jag presentera den här på bloggen, men redan nu skulle jag vilja dela med mig av en tanke. Det som trycktes i Brand förargade såväl borgerligheten som socialdemokratin och, som Hillborn påpekar, ingick det mer eller mindre i anställningen som ansvarig utgivare att avtjäna fängelsestraff för tryckfrihetsbrott. Vanligen var brottet hädelse. Detta är någonting som alla de på vänsterkanten som nu känner sig manade att yttra sig i debatten om tryckfrihet och respekt för religion borde fundera på.

Ivar Lo-dagen

Idag (23 februari) är det Ivar Lo-dagen (tidigare arbetarlitteraturdagen). Om detta skulle man naturligtvis kunna skriva. Exempelvis skulle man kunna ta upp det faktum att det är litet olyckligt att dagen döpts om. För även om Ivar Lo-Johansson kanske är vår allra störste arbetarförfattare är det ju dumt om han får representera hela den arbetarlitterära traditionen. Dock slipper jag att skriva om detta, för dagen till ära publicerar Dagens ETC en lång text om arbetarlitteratur av Rasmus Landström. Den kan man läsa här.

Om arbetarlitteratur i Publikt

Jag tycker att fackförbundspressen borde skriva mer om arbetarlitteratur. Fast, en del skrivs det ju faktiskt. Allra mest skrivs det i På alla plan – nyhetsbladet för Seko väst, klubb 630 – där den oförtröttlige Mats Hallberg ständigt påminner om arbetarförfattarnas verksamhet. Även i Livsmedelsarbetarförbundets Mål & Medel håller man fanan högt. Och idag hittade jag en intressant artikel i Statstjänstemannaförbundets Publikt. Den är skriven av Jenny Damberg och har titeln "Nu är arbetarlitteraturen här igen". Den som inte håller sig med publikationen i fråga kan läsa på nätet genom att klicka här.

Dagens dikt med Jenny Wrangborg

En sak som gör den svenska arbetarlitteraturen unik är att den erkänns som en betydande strömning inom "nationallitteraturen". Ett av många exempel på detta är att programmet "Dagens dikt" på P1 denna vecka (2-7 februari) ägnas åt Jenny Wrangborg. För att höra henne läsa sina dikter behöver man bara slå på radion klockan 12.00 eller 22.55. Eller så kan man gå in på programmets hemsida.

Två dagar, en natt

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit) handlar om en kvinna, Sandra, som under en helg måste övertala sina arbetskamrater att låta henne få behålla sitt jobb. Hennes chef har nämligen ordnat en omröstning där arbetarna får välja mellan att avstå en bonus på 1000 euro eller att låta Sandra bli avskedad. Denna historia aktualiserar en lång rad frågor av stor betydelse för arbetarklassen i dagens Europa – frågor om hur arbetare spelas ut mot varandra och hur ekonomiskt utsatthet ofta gör det svårt att vara solidarisk, men också om hur just solidaritet och gemensam kamp kan stärka varje enskild individ i ett kollektiv. Enbart ämnet gör alltså Två dagar, en natt till en angelägen film. Dock är den också konstnärligt mycket lyckad. Inte minst gör Marion Cottilard, som spelar Sandra, en enastående skådespelarprestation.