Spänningen mellan kollektivism och individualism som estetisk motor

För ett tag sedan höll jag ett anförande på ett symposium om arbetarlitteratur som ordnades av ABF i Göteborg. Ämnet för symposiet var "kollektivet och individen" och jag pratade om hur svenska arbetarförfattare hanterat detta tema på ett estetiskt plan. Nu har jag utvecklat anförandet till en essä som publicerats i Arbetet. För att läsa, klicka här.

Filantroper med trasiga byxor

Robert Tressells The Ragged Trousered Philanthropists (ungefär: filantroperna med trasiga byxor) är den engelska arbetarlitteraturens paradverk. Handlingen kretsar kring en grupp arbetare – målare, närmare bestämt – under början av 1900-talet, och dess form beskrivs nog bäst som eklektisk, för författaren blandar friskt mellan indignationsroman, melodram, föreläsning, satir, burlesk, realism och några stillägen till.
Tressell hette egentligen Robert Noonan och dog 1911, endast 43 år gammal. Hans efterlämnade manuskript gavs först ut i starkt förkortad form, och det var inte förrän 1955 som en fullständig version av The Ragged Trousered Philanthropists, omfattande drygt 600 sidor, blev tillgänglig för den läsande allmänheten.
Titelns filantroper med trasiga byxor är för övrigt arbetarklassen, som enligt Tressell är hygglig nog att nästan slita ihjäl sig för att göra kapitalisterna rika, medan de själva lever i elände.
Den utgåva som jag läst – i serien Oxford World's Classics – innehåller både ett långt förord och utförliga noter till texten. Det är naturligtvis utmärkt, men faktum är att Tressells bok går hur bra som helst att läsa utan vägledning. Dels fängslar dess märkliga form, dels är författarens vidräkning med kapitalismen fortfarande hur giltig som helst.