Klass på film

Idag pratade den serbiske filmaren och filmvetaren Vladimir Sojat på Malmö högskola under rubriken "working class on film". Föredraget var mycket intressant och väckte en hel del tankar hos mig.
Sojat började sin föreläsning med att påpeka att den första film som någonsin visades - "Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon" - skildrade just arbetare som lämnar en fabrik. Redan från allra första början präglas den filmiska representationen av arbetarklassen alltså av en rörelse bort från produktionssfären.
Detta har naturligtvis sina orsaker. Som Marx påpekar i Kapitalet brukar det hänga en "tillträde förbjudet för obehöriga"-skylt på fabriksportarna. Och det gör naturligtvis att det är svårt att filma där. Men i en studio borde det ju vara lättare...
Jag skulle vilja hävda att Marx beskrivning av skylten på fabriksporten är en metafor. Det som pågår i produktionen är inte okänt. Däremot är det omgivet av ideologiska förbud. Reproduktionen av kaptialismens produktionsförhållanden förutsätter helt enkelt att det som egentligen sker i produktionen - exploateringen av arbetarklassen - hemlighålls. Därför säger de dominerande estetiska ideologierna att produktionen inte är något legitimt objekt för estetisk gestaltning. Och därför lyckas (för det mesta) inte ens filmer med klasskildrande ambitioner rikta blicken in mot den plats där klasserna konstitueras.

Critical Approaches to American Working-Class Literature

Under senare år har ämnet "working-class studies" vuxit sig allt starkare, framför allt vid amerikanska universitet. Och inom detta ämne har avsevärd uppmärksamhet ägnats åt "working-class literature". Den som vill veta vad denna arbetarlitteraturforskning handlar om kan med fördel läsa antologin Critical Approaches to American Working-Class Studies.
De amerikanska arbetarlitteraturforskarna tycks i allmänhet definiera sitt studieobjekt som litteratur skriven av arbetare, som uttrycker arbetarklassens erfarenheter. Denna definition är tyvärr litet primitiv, och leder ofta till att arbetarlitteraturen läses som vittnesbörd om sociala förhållanden, snarare än som litterära skildringar. Dessutom ses klass nästan uteslutande som en identitetskategori.
Ändå finns det gott om intressanta saker i antologin. Renny Christopher gör exempelvis en spännande analys av skildringar av arbetsplatsolyckor, där han påpekar att det saknas ett etablerat litterärt språk för detta ämne och att arbetarförfattarna därför tvingas låna från krigsskildringarnas estetik. Och Nicholas Coles skriver intressant om hur man kan undervisa om arbetarlitteratur.

Play och klass

I boken Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa drev jag tesen att etnicitet blivit ett slags nyckelkod för förståelsen av det samtida Sverige och att detta (bland annat) leder till att att fenomenet klass osynliggörs (åtminstone som ekonomisk kategori).
Detta är i hög grad vad debatten om Ruben Östlunds fim Play handlar om. I dagens Aftonbladet skriver exempelvis America Vera-Zavala följande:

För mig handlar filmen så tydligt om klass, men till skillnad från rasism är det få som vill prata om det. Trots att alla ungdomar i filmen pratar svenska, ingen någonsin nämner ras eller etnicitet så görs så lätt en grupp till etnisk i stället för fattig. Man ser svarta killar i stället för svenskar utan framtidshopp och pengar. Diskussionen om klass har etnifierats till den grad att ojämlikhet alltmer filtreras utifrån parametrar om landsursprung i stället för klass.

Att detta över huvudtaget kan bli ett tema i debatten (Åsa Linderborg är inne på liknande tankegångar i sitt inlägg, även om hon kommer till en annan slutsats än Vera Zavala) är ett hoppfullt tecken. Det visar att det finns en vilja bland kulturkritiker att tala ifrågasätta etnicitetsbegreppets oinskränkta herravälde och istället försöka prata om klass.