Om arbetarlitteratur på TV

SVT kommer snart att visa ett program om arbetarlitteratur i serien "Hej litteraturen!" Bland annat ska Moa Martinsons författarskap ta upp. För mer info om programmet och om när det kommer att sändas, klicka här.

Om arbetarlitteratur i VK

I Västerbottens-Kuriren har det publicerats en tankeväckande artikel om arbetarlitteraturens ställning i dagens litterära offentlighet. Bland de som uttalar sig hittar man författarna Mats Berggren och Jenny Wrangborg, samt litteraturprofessorn Beata Agrell. För att läsa, klicka här.

Ivar Lo-sällskapet

Har fortfarande ont om tid för bloggande. Därför fortsätter jag att peka ut i cyberrymden och uppmärksamma intressanta saker som producerats av andra.

Igår upptäckte jag att Ivar Lo-sällskapet fått en ny hemsida. Där hittar man information om Ivar Lo-Johanssons liv och verk, Ivar Lo-muséet, Ivar Lo-priserna och mycket annat.

Sällskapet producerar varje år en årsskrift som skickas hem till medlemmarna. Den brukar vara väldigt intressant. I år innehåller den bland annat en artikel om Lo-Johanssons förhållande till Lev Tolstoj, en novell med titeln "Skratthuset" (som ursprungligen publicerades i Året Runt 1948) och ett minnesord över konstnären Sven Ljungberg (som illustrerade många av Lo-Johanssons verk).

Bilden nedan är gjord av Ljungberg:

Intressant blogginlägg

Just nu har jag inte mycket tid över för bloggande. (Skriver en artikel, förbereder nästa termins undervisning, rättar tentor, handleder studentarbeten, läser Thomas Mann, etc.) Men jag kan tipsa om ett intressant blogginlägg om arbetarlitteratur från Hässleholms bibliotek.

Tysk arbetarlitteratur 4, Bottroper Protokolle

Erika Runges Bottroper Protokolle är en klassiker inom den västtyska arbetarlitteraturen från efterkrigstiden. I boken redovisar Runge - som är mest känd som filmare och idag är verksam som psykoanalytiker - intervjuer som hon gjort med människor i gruvarbetarstaden Bottrop i Ruhrområdet. I samband med att boken publicerades 1968 (såväl innehållsmässigt som vad gäller tidpunkten för publiceringen finns det alltså likheter med Sara Lidmans Gruva) blev Runge medlem av Gruppe 61, där hon hörde till dem som argumenterade för att arbetarlitteraturens uppgift skulle vara att ge röst åt arbetarna. Men intressant nog blir Bottroper Protokolle som mest spännande när Runge frångår ambitionen att verka som språkrör för arbetarklassen. I slutet av boken skildras nämligen en diskussion med anledning av att en gruva ska stängas. Här får man inte bara höra arbetarna, utan även representanter för gruvbolaget. Och det är när "företagets" och arbetarnas verklighetsbeskrivningar bryts mot varandra som Runges bok verkligen får nerv.

För den som vill läsa Bottroper Protokolle kan jag rekommendera nyutgåvan från 2008 i förlaget Suhrkamps serie 1968, som också innehåller en DVD med TV-filmen Warum ist Frau B. glücklich?

Country noir

I USA används beteckningen country noir för att beskriva "hårdkokta" skildringar av fattiga vita på landsbygden. Ursprungligen myntades begreppet av Daniel Woodrell, som också är genrens mest kände företrädare. Och nu börjar uttrycket smyga sig in även i svensk litteraturdebatt.

Igår publicerades en artikel om svensk country noir i Svenska Dagbladet, där jag (i egenskap av litteraturvetare med intresse för klasskildringar) uttalar mig. För att läsa, klicka här.

Brechts Modern på Volksbühne

Igår såg jag Brechts Modern på Volksbühne i Berlin. Jag har sett pjäsen förr, bland annat en uppsättning på Berliner Ensemble med Carmen-Maja Antoni i huvudrollen. Jag har också skrivit en del om Brecht, och även om just Modern, exempelvis i uppsatsen ”Bara vara mor?”. Ändå fick jag igår något av en aha-upplevelse.

Första gången jag läste Brechts pjäs tyckte jag att den var extremt daterad. Historien om hur en fattig och illitterat rysk kvinnas moderskärlek utvecklas till kommunistiskt klassmedvetande (historien lånade Brecht från Gorkijs roman Modern) kändes helt enkelt tämligen gammaldags.

Igår kändes pjäsen emellertid plötsligt högaktuell. I viss mån kan det säkert bero på textbearbetningen (exempelvis att Brechts resonemang om moderskapet, som i allra högsta grad är förankrade i diskussioner från mellankrigstiden, tonats ned betydligt), eller på det enastående skådespeleriet (som naturligtvis kan lyfta även den tristaste text). Men jag tror också att åtminstone en del av förklaringen står att finna utanför teaterväggarna.

I en tid då kapitalismens kris öppet diskuteras till och med av borgerliga ekonomijournalister, då man dygnet runt kan följa den revolutionära utvecklingen i Tunisien och Egypten på TV, då idén om att folkhemmets sociala ingenjörer skulle ha utrotat all misär övergetts och då frågor om klass åter hamnat på den politiska och kulturella agendan, i en sådan tid är Modern plötsligt samtidsdramatik.

För övrigt tematiserar Brecht i pjäsen hur marxistisk kritik av kapitalismen också i början av 1900-talet kunde upplevas som något ytterst otidsenligt. Detta kommer inte minst till uttryck i skildringen av hur en lärare förklarar att Marx visserligen var en klok karl, men att samhällutvecklingen sprungit ifrån honom, och att den som vill förstå samtiden bör studera den moderna sociologin och biologin. Jag skulle vilja rekommendera denna lärare att ta sig till Volksbühne. Då kunde han kanske få en aha-uplevelse, och dessutom lära sig att det där med socialismens otidsenlighet är en gammal myt som gång på gång dekonstruerats av samhällsutvecklingen.

För mer info om uppsättningen, klicka här.