Backabusar och invandrarungdomar

Som litteraturvetare betraktas man ibland som aningen världsfrånvänd. Själv hävdar jag dock med en dåres envishet att litteraturen och studiet av densamma i allra högsta grad är samhälleligt relevanta. Och ibland händer det faktiskt att andra delar denna uppfattning.
Under senare tid har jag exempelvis allt oftare blivit kontaktad av journalister som velat ha min syn på olika aktuella frågor. I går publicerades till exempel en artikel i Skånska Dagbladet om personrån, klass och etnicitet där jag och Jerzy Sanecki interjuvas. (För att läsa artikeln, klicka här.)
Att man på detta sätt ger plats för både en kriminologs och en litteraturforskares tankar i en och samma artikel är ännu ganska ovanligt - litteraturvetarnas tyckande brukar ju förvisas till kultursidornas reservat. Men, enligt min upfattning, är upplägget utmärkt.
I intervjun presenterar jag den grundläggande tesen från min bok Den föreställda mångkulturen, nämligen att idén om att Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle riskerar att osynliggöra frågor om klass och göra etnicitet till ett slags nyckelkod för förståelse av samtiden.
Jag försöker också relativisera idén om "de farliga invandrarna" genom att påpeka att för mindre än ett sekel sedan var Malmöborna minst lika rädda för arbetargrabbar från Kirseberg som man idag är för invandrarkillar från Rosengård. Då drog "backabusarna" nämligen ibland in till centrala Malmö för att råda läroverksgossar... Den kriminalitet som idag knyts till migration och etnicitet fanns alltså långt innan Sverige blev "mångkulturellt", vilket tyder på att fenomenet nog har mer med klass att göra.
Det senare resonemanget är inspirerat av en alldeles förträfflig roman som jag läste för ett par år sedan, nämligen Bo Göran Nilssons Harskunt och backabusarna: om konsten att överleva i det omhuldade folkhemmets ghetto. Det är en alldeles utmärkt bok som med eftertryck visar att litteraturläsning kan vara ett bra sätt att närma sig viktiga samhällsfrågor.

Ingenbarnsland

I dagens LO-Tidningen (som snart byter namn till Arbetet!) publiceras min recension av Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Denna alldeles utmärkta roman skildrar en uppväxt i Göteborgs förorter ur ett tydligt och synnerligen elegant gestaltat klassperspektiv. För att läsa recensionen, klicka här.

Klass på film

Idag pratade den serbiske filmaren och filmvetaren Vladimir Sojat på Malmö högskola under rubriken "working class on film". Föredraget var mycket intressant och väckte en hel del tankar hos mig.
Sojat började sin föreläsning med att påpeka att den första film som någonsin visades - "Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon" - skildrade just arbetare som lämnar en fabrik. Redan från allra första början präglas den filmiska representationen av arbetarklassen alltså av en rörelse bort från produktionssfären.
Detta har naturligtvis sina orsaker. Som Marx påpekar i Kapitalet brukar det hänga en "tillträde förbjudet för obehöriga"-skylt på fabriksportarna. Och det gör naturligtvis att det är svårt att filma där. Men i en studio borde det ju vara lättare...
Jag skulle vilja hävda att Marx beskrivning av skylten på fabriksporten är en metafor. Det som pågår i produktionen är inte okänt. Däremot är det omgivet av ideologiska förbud. Reproduktionen av kaptialismens produktionsförhållanden förutsätter helt enkelt att det som egentligen sker i produktionen - exploateringen av arbetarklassen - hemlighålls. Därför säger de dominerande estetiska ideologierna att produktionen inte är något legitimt objekt för estetisk gestaltning. Och därför lyckas (för det mesta) inte ens filmer med klasskildrande ambitioner rikta blicken in mot den plats där klasserna konstitueras.

Max Frisch och den litterära klasskampen

I år är det 100 år sedan den schweiziske författaren Max Frisch föddes, och 20 år sedan han dog. I det tyskspråkiga området är detta en stor litterär händelse, och därför bombarderas man där med nyutgåvor och filmatiseringar av hans böcker, uppsättningar av hans dramer samt böcker och TV-programm om hans liv och verk.

Mina personliga favoriter i Frischs oeuvre är de båda "litterära dagböckerna" från perioderna 1946-49 och 1966-71. Här utvecklar Frisch några av sina intressantaste politiska och filosofiska tankegångar, samtidigt som han levererar några av sina konstnärligt mest övertygande texter.

En genre som Frisch arbetar med i dagböckerna är "Frågeformuläret" ("Fragebogen"). Genom att ställa en serie ofta ganska naiva frågor till läsaren försöker han få oss att fundera på sådant vi brukar ta för givet.

Ett av frågeformulären handlar om egendomen. Några av frågorna lyder (i min översättning) som följer:

15.

Känner ni till ett fritt land där de rika inte är i minoritet, och hur förklarar ni att majoriteten i dessa länder tror sig ha makten?

[---]

19.

Om det bara fanns egendom i form av saker som man konsumerar, och ingen egendom som ger makt över andra - skulle ni vilja fortsätta att leva under sådana omständigheter?

20.

Hur mycket arbetskraft tillhör er?

21.

Varför?

Frisch är uppenbarligen medveten om och kritisk till några av de fundamentala förhållandena under kapitalismen, nämligen att privat ägande av produktionsmedel ger upphov till såväl politisk makt som makt över dem som tvingas sälja sin arbetskraft. Och när han i sina verk försöker göra läsarna medvetna om detta bedriver han litterär klasskamp.

Om Lundberg i Clarté

I senaste numret av Clarté (2011:2) har jag skrivit en artikel om Kristian Lundbergs ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen och om de politiska dimensionerna av frågan "Vem är arbetarförfattare?". Så småningom kommer artikeln att dyka upp på webben, och då publicerar jag naturligtvis en länk. Men självklart rekommenderar jag varmt att man unnar sig en prenumeration på denna utmärkta tidskrift.