Om min bok i LO-tidningen

I senaste numret av LO-tidningen skriver John Swedenmark om min bok Den föreställda mångkulturen och om seminariet "Den andre arbetaren" där jag medverkade för någon vecka sedan.
Eftersom jag är ytterst mänsklig och därför svag för positiv kritik publicerar jag här ett utdrag ur Swedenmarks text:

Som litteraturvetenskaplig handbok är Den föreställda mångkulturen en mästerlig läsning av fyra viktiga, nyutkomna romaner: Khemiris Ett öga rött, Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Anderssons Var det bra så? och Linderborgs Mig äger ingen.
Poängen som tas hem långt över mållinjen är att det finns en tydlig klasserfarenhet i alla fyra böckerna, och att den hamnat i skymundan när en etnisk läsning trätt i förgrunden.
Men Nilssons diskussioner är samtidigt en hyllning till litteraturens förmåga att ge komplexa svar på dumma frågeställningar.
De fyra böckerna både gestaltar intrikata motsägelser i de skildrade personernas liv och bekämpar på förhand det kategoriseringstänkande som framför allt placerat in Khemiri och Bakhtiari i ett invandrarfack.
Men boken har tillika en annan dimension. Långa partier är en avancerad samhällsfilosofisk utredning av samspelet mellan klass och identitet.
De frågor som diskuterades spontant på seminariet återkommer här som inlägg i en pågående internationell vänsterdebatt, där Nancy Fraser är den som Nilsson står närmast vad beträffar att hålla isär perspektiven men ändå se hur de samverkar. Toril Mois åtskillnad mellan "genomträngande" och "icke genomträngande" identiteter spelar också en stor roll. Liksom gamle Marx själv.
Det gäller att inte blanda ihop kampen för erkännande med kampen mot exploatering.
Eller låta det förstnämnda ersätta det sistnämnda. Som det klokt heter i sammanfattningen: ”Den föreställda mångkulturen är ett uttryck för den samtida kapitalismens självförståelse. Alltså är den ideologisk.”

Naturligtvis suger jag i mig detta beröm. Fast i varje glädjebägare finns det smolk. Swedenmark känner sig föranledd att påpeka att Gidlunds borde skaffa sig en korrekturläsare. Det kanske de borde. För den som läste korrektur på min bok var... jag själv. Så korrekturfelen är jag ensam upphovsman till!
Den som vill läsa hela Swedenmarks text kan klicka här.

Rapport från Göteborg

Igår deltog jag i ABF Göteborgs seminarium "Den andra arbetaren" tillsammans med Susanna Alakoski, Azar Mahloujian, Andrzej Tichý och Aleksander Motturi. I tre timmar pratade vi om litteratur och om stereotyperna "invandraren" och "arbetaren" inför en stor publik. Dessutom var utbildningsradion på plats och filmade. Ska bli intressant att se om vi dyker upp i rutan någon gång...

Nedan följer ett kort sammandrag av mitt anförande:

I presentationen av dagens seminarium står det såhär:

”Arbetaren och invandraren har blivit stereotyper i offentlighetens dramaturgi av klassificering, sortering och värdering. Är invandrarna rentav vår tids nya arbetare? Den s.k. invandrarlitteraturen vår nya arbetarlitteratur? Eller har vi missuppfattat alltsammans?”

Lägesbeskrivningen tycker jag är korrekt. Invandraren har sannerligen blivit en stereotyp i offentligheten. Och samma sak gäller arbetaren. På senare tid har stereotypen arbetaren dock allt mer kommit att kopplas ihop med stereotypen invandraren. Och det är detta som lett till att invandrarna kommit att betraktas som vår tids arbetare och till att den s.k. invandrarlitteraturen uppfattats som vår nya arbetarlitteratur. Så frågorna i presentationen kan alltså besvaras jakande. Och det gäller även den sista av dem: Ja – vi har missuppfattat allting.

Om den här missuppfattningen har jag skrivit i min senaste bok, Den föreställda mångkulturen.

Bokens titel syftar på att vi under senare år allt oftare föreställt oss Sverige som ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle där de viktigaste skiljelinjerna går mellan dem man kallar svenskar och dem som betraktas som invandrare. Den föreställnig skymmer bilden av Sverige som ett klassamhälle. Och det är detta som leder till sammanblandningen av arbetarlitteratur och sk. invandrarlitteratur – och till att vi alltså missförstår alltsammans.

När etnicitet skymmer klass blir en effekt att litteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur istället uppfattas som invandrarlitteratur. Exempel på detta hittar man i mottagandet av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna. Den handlar om en massa olika saker, bl.a. om invandring, om Ystad, om kön, om ungdom, om alkoholism och om klass. Men när den recenserades i de stora dagstidningarna ställde recensenterna romanens skildring av finska invandrare i centrum för uppmärksamheten, medan skildringen av klass marginaliserades.

En annan effekt av den föreställda mångkulturen är att klass förvandlas till en kulturell kategori, till någonting som fungerar på samma sätt som fenomenet etnicitet. Och detta är anledningen till att sk. invandrarlitteratur ofta beskrivs som ett slags arbetarlitteratur. Det har bland annat hänt med Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött, som beskrivits som del av den ”nya multikulturella arbetarlitteraturen”, trots att den nästan inte alls handlar om klass.

Dessa sammanblandningar av klass och etnicitet är problematiska på flera sätt. Ett problem är att de gör oss till sämre läsare. Att läsa Ett öga rött som en klasskildring är exempelvis inte särskilt fruktbart. Och om man missar klassperspektivet i Svinalängorna har man missat en viktig aspekt av den romanen. Men i förlängningen av dessa dåliga läsningar ligger också allvarligare problem, problem som är av politisk natur. För om klass osynliggörs, eller förstås som en kulturell kategori kommer vi inte kunna förstå de klassorättvisor som finns i samhället. Och om vi inte förstår dessa orättvisor kan vi inte heller göra någonting åt dem. Att betrakta invandrarna som vår tids arbetare och den s.k. invandrarlitteraturen som vår nya arbetarlitteratur är alltså verkligen att missuppfatta allting.

Nere på verkstadsgolvet

En av de bästa rapportböckerna från den svenska arbetarklassens värld är Folke Isakssons och Jean Hermanssons Nere på verkstadsgolvet (1971).

Isaksson har intervjuat några arbetare som ger tämligen olikartade beskrivningar av hur det är i den svenska industrin. Men han delar också med sig av sina egna iakttagelser och funderingar. Det han skriver är ofta både välformulerat och insiktsfullt. Och påfallande ofta får hans resonemang ett självreflekterande drag. Författaren Isaksson tycks nämligen ha funderat en hel del på förhållandet mellan litteraturen och den verklighet litteraturen försöker skildra.

Detta kommer till uttryck redan i bokens inledning, där språk och språkbruk snabbt hamnar i centrum för uppmärksamheten. Isaksson beskriver där hur man kan läsa en fabrik som ett slags text. Han skriver om ”de flesta industriföretag” kringgärdas av ”ett gunnebostängsel, plastförlagd eller elförzinkad ståltråd i ett förbjudande nätmönster”, som förutom att fylla pratiska funktioner även utgör ”företagets ansikte utåt” och markerar ”reviret, platsens karaktär av privat område” (s. 9).

Han analyserar också det språkbruk som används i fabrikerna och konstaterar att detta präglas av en kylig och distanserad ton och att han uppfattar det som ”nedlåtande” eftersom det beskriver arbetaren ”som en bruksvara som arbetsgivaren fritt kan förfoga över” (s. 10). Dock konstaterar han även att detta språkbruk mest ”vittnar om en inställning som varit rådande [min kursiv.]” och att det håller på att försvinna eftersom det ”stör det goda intryck som de flesta företagare idag beflitar sig om att göra”: ”I dag har kaserngårdsstämmorna praktiskt taget tystnat inom svenskt arbetsliv. I stort sett råder det en hygglig samtalston mellan befäl och underlydande, och jämfört med sina kollegor i utlandet är våra industriledare socialt progressiva” (s. 10). Men att arbetsgivarna försöker göra ett gott intryck ändrar inte på grundläggande fakta, nämligen att de svenska storföretagen har en tydlig ”prägel av klassamhälle”: ”Arbetare betraktas, trots du-reformer, företagsdemokrati och försök med självstyrande grupper, som sämre folk” (s. 10).

Även om Isaksson skriver bra är det dock Jean Hermanssons fotografier som gör Nere på verkstadsgolvet till en riktigt bra bok. Varenda ett är nämligen ett konstverk, samtidigt som de också tydligt visar hur det kunde se ut i svensk industri kring 1970.