Kristian Lundberg, yarden

Ivar Lo-Johanssons personliga pris gavs i år till Kristian Lundberg för hans senaste bok, yarden. Det är synnerligen välförtjänt. För yarden är inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som jag läst på bra länge.

Vissa litteraturteoretiker hävdar att bra litteratur utmärks av att den präglas av ambivalens och spänningar. Det är naturligtvis en förenkling, men vad gäller yarden är det uppenbart att en av bokens styrkor ligger just i att den rymmer vissa disharmonier. Ett exempel på detta är att Lundberg å ena sidan insisterar på autenticitet - på att allt han berättar är "sant" och självutlämnande - medan han å andra sidan både späckar sin framställning med blinkningar till andra litterära texter och använder sig av ett i högsta grad poetiskt, och därmed inte alltid primärt kommunikativt eller referentiellt, språk.

Andra av bokens styrkor beror dock mer på att Lundberg på ett synnerligen insiktsfullt sätt tar upp angelägna ämnen till behandling. Och ett av dessa ämnen är klass.

Yarden är nämligen först och främst en berättelse om klass: Om hur berättarens liv formas av både hans klassbakgrund och av de olika klasspositioner han vid olika tidpunkter intagit. Om det moderna, flexibiliserade proletariatet, det som för låga löner och med osäkra arbetsvillkor hyrs ut på timbasis av bemanningsföretag. Om klasskampen, både den som med full kraft bedrivs av kapitalet och den som inte bedrivs - men som skulle kunna bedrivas - av arbetarna.

Bokens allra största styrka ligger dock i att Lundberg förmår förena sitt ytterst goda poetiska handlag med sina insikter om dagens klassverklighet. Såhär skriver han exempelvis om det "gentrifierade" området Västa Hamnen i Malmö: "Det är ett märkligt område; allt vilar på ett arbete som nu är osynliggjort".

Det som gör denna formulering så elegant är att den är tvetydig. Att bostäderna i Västra Hamnen vilar på osynligt arbete kan dels tolkas som en påminnelse om att de ligger på vad som för inte särskilt länge sedan var en av Sveriges största arbetsplatser - Kockumsvarvet - men vars industriella historia effektivt osynliggjordes när Kockumskranen monterades ned och gav plats åt skyskrapan Turning Torso, dels som ett påpekande att den rikedom som nu frodas i området faktiskt är en produkt av just arbete, även om man idag ofta tycks tro att förmögenheter växer fram av sig själva.
Här kan du läsa vad andra bloggare har att säga om yarden.

Erik Johansson

Det finns en strömning i den svenska efterkrigstidens arbetarlitteratur för vilken Folke Fridell utgör portalfigur och som framför allt ställer industriarbetarnas villkor i folkhemmet under debatt. En av Fridells viktigaste efterföljare var Kurt Salomonson. En annan var Erik Johansson.

Johansson föddes 1914 och debuterade 1976 med boken Fabrikmänniskan. 1978 kom Bakom fabriksmurarna. Och 1981 satte Folkteatern i Göteborg upp en pjäs - Tok Alfred - som byggde på dessa båda böcker. (Både Fabriksmänniskan och Bakom fabriksmurarna gavs för några år sedan ut på Lindelöws bokförlag under titeln Fabriksmänniskan x 2. Den utgåvan innehåller dessutom ett förord av Göran Greider samt några texter om teateruppsättningen av Tok Alfred.)

Liksom Fridell skildrar Johansson folkhemmets baksida - hur det moderna industriarbetet berövar arbetarna deras människovärde. Och liksom Fridell ser han bara en möjlig lösning på de problem han skildrar, nämligen upphävandet av det kapitalistiska klassförhållandet. Såhär står det exempelvis i Fabriksmänniskan: "Hur skall jag bevara min talförmåga, min fantasi och ett känsligt sinne? Skall jag slänga det som värdelöst skräp och varje arbetsdag stå som en lydig soldat i produktionsarmén? [---] Att i en djupare mening vara ansvarig i produktionen kanske vore en bättre skola" (s. 43).

Rent formellt är Johanssons fabriksskildringar litet märkliga. Kanske kan de bäst beskrivas som episodiska romaner med starka inslag av en direkt och personlig ton som man oftare hittar i reportage och kåserier än i skönlitterär prosa. Denna form beror säkert delvis på att Fabriksmänniskan mest består av texter som publicerats på GTs kultursidor. Men en viktig anledning kan också vara att Johansson valt ett ämne för vilket det inte finns något etablerat litterärt språk, nämligen klass, och att detta tvingat honom att söka sig bortom de skönlitterära standardformuleringarna. För denna hypotes talar inte minst det faktum att han - liksom så många andra arbetarförfattare - ständigt kommenterar det egna skrivandet. Särskilt ofta kretsar dessa kommentarer kring ambitionen att skildra klassorättvisor som enligt folkhemmets självbild sedan länge avskaffats.

Hannah och hennes blogg

En annan bloggare tipsar om min nya bok. Kul. Fast tipset motiveras med att hon skulle vara "nörd". Vad fanken ska man tycka om det?

Kolla in "Hannah och hennes blogg" genom att klicka här.