litteratur och klass

Ingenbarnsland

2012-01-27T18:15:00.002+01:00

I dagens LO-Tidningen (som snart byter namn till Arbetet!) publiceras min recension av Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Denna alldeles utmärkta roman skildrar en uppväxt i Göteborgs förorter ur ett tydligt och synnerligen elegant gestaltat klassperspektiv. För att läsa recensionen, klicka här.

Rapport från ett skrivbord

2012-01-20T14:41:00.004+01:00

Det har varit stiltje på bloggen ett tag. Det beror dock inte på att jag skulle ha tagit semester eller blivit lat. Tvärt om - jag jobbar på för fullt och har därför inte riktigt tid att kommunicera med omvärlden.
Det som mest av allt upptar min tid just nu är författandet av ett "paper" om litteratur och bemanningsföretag som ska presenteras på en konferens i mars. Huvudsakligen skriver jag om Günter Wallraffs Ganz unten och Kristian Lundbergs Yarden, och om hur dessa böcker är inbegripna i kamp med den nyliberala ideologi som möjliggjort bemanningsföretagens expansion sedan 1990-talet. Själv tycker jag att ämnet är oerhört spännande...
Idag fick jag för övrigt ett intressant mejl från några finska forskare som håller på med ett forskningsprojekt om klass med titeln "Voice and Silence of Class - Critique of Recent Conceptions". Förhoppningsvis kan något slags sammarbete bli aktuellt framöver.
I övrigt har jag en hel del spännande saker på gång. Bland annat har jag skrivit en essä om en mycket bra ny svensk klasskildrande roman. Dessutom kommer jag att hålla några föredrag på olika platser framöver. Och så har min nya kurs "Marxistisk litteratur- och kulturanalys" dragit igång. Mer info om allt detta kommer i sinom tid...

Klass på film

2011-12-06T13:01:00.003+01:00

Idag pratade den serbiske filmaren och filmvetaren Vladimir Sojat på Malmö högskola under rubriken "working class on film". Föredraget var mycket intressant och väckte en hel del tankar hos mig.
Sojat började sin föreläsning med att påpeka att den första film som någonsin visades - "Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon" - skildrade just arbetare som lämnar en fabrik. Redan från allra första början präglas den filmiska representationen av arbetarklassen alltså av en rörelse bort från produktionssfären.
Detta har naturligtvis sina orsaker. Som Marx påpekar i Kapitalet brukar det hänga en "tillträde förbjudet för obehöriga"-skylt på fabriksportarna. Och det gör naturligtvis att det är svårt att filma där. Men i en studio borde det ju vara lättare...
Jag skulle vilja hävda att Marx beskrivning av skylten på fabriksporten är en metafor. Det som pågår i produktionen är inte okänt. Däremot är det omgivet av ideologiska förbud. Reproduktionen av kaptialismens produktionsförhållanden förutsätter helt enkelt att det som egentligen sker i produktionen - exploateringen av arbetarklassen - hemlighålls. Därför säger de dominerande estetiska ideologierna att produktionen inte är något legitimt objekt för estetisk gestaltning. Och därför lyckas (för det mesta) inte ens filmer med klasskildrande ambitioner rikta blicken in mot den plats där klasserna konstitueras.

Critical Approaches to American Working-Class Literature

2011-12-05T17:14:00.003+01:00

Under senare år har ämnet "working-class studies" vuxit sig allt starkare, framför allt vid amerikanska universitet. Och inom detta ämne har avsevärd uppmärksamhet ägnats åt "working-class literature". Den som vill veta vad denna arbetarlitteraturforskning handlar om kan med fördel läsa antologin Critical Approaches to American Working-Class Studies.
De amerikanska arbetarlitteraturforskarna tycks i allmänhet definiera sitt studieobjekt som litteratur skriven av arbetare, som uttrycker arbetarklassens erfarenheter. Denna definition är tyvärr litet primitiv, och leder ofta till att arbetarlitteraturen läses som vittnesbörd om sociala förhållanden, snarare än som litterära skildringar. Dessutom ses klass nästan uteslutande som en identitetskategori.
Ändå finns det gott om intressanta saker i antologin. Renny Christopher gör exempelvis en spännande analys av skildringar av arbetsplatsolyckor, där han påpekar att det saknas ett etablerat litterärt språk för detta ämne och att arbetarförfattarna därför tvingas låna från krigsskildringarnas estetik. Och Nicholas Coles skriver intressant om hur man kan undervisa om arbetarlitteratur.

Play och klass

2011-12-02T09:25:00.004+01:00

I boken Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa drev jag tesen att etnicitet blivit ett slags nyckelkod för förståelsen av det samtida Sverige och att detta (bland annat) leder till att att fenomenet klass osynliggörs (åtminstone som ekonomisk kategori).
Detta är i hög grad vad debatten om Ruben Östlunds fim Play handlar om. I dagens Aftonbladet skriver exempelvis America Vera-Zavala följande:

För mig handlar filmen så tydligt om klass, men till skillnad från rasism är det få som vill prata om det. Trots att alla ungdomar i filmen pratar svenska, ingen någonsin nämner ras eller etnicitet så görs så lätt en grupp till etnisk i stället för fattig. Man ser svarta killar i stället för svenskar utan framtidshopp och pengar. Diskussionen om klass har etnifierats till den grad att ojämlikhet alltmer filtreras utifrån parametrar om landsursprung i stället för klass.

Att detta över huvudtaget kan bli ett tema i debatten (Åsa Linderborg är inne på liknande tankegångar i sitt inlägg, även om hon kommer till en annan slutsats än Vera Zavala) är ett hoppfullt tecken. Det visar att det finns en vilja bland kulturkritiker att tala ifrågasätta etnicitetsbegreppets oinskränkta herravälde och istället försöka prata om klass.

Nordisk Arbetarlittratur II, rapport 3

2011-11-30T09:34:00.002+01:00

Mitt bidrag till antologin Från Nexö till Alakoski: Aspekter på nordisk arbetarlitteratur har titeln "Arbetarlitteratur, teori, politik: Utkast till ett marxistiskt program för forskning och undervisning om svensk arbetarlitteratur".
Vid konferensen förra året pratade jag om hur man kan använda Stehhen Resnick och Richard Wolffs anti-essentialistiska och dialektiska marxism för att analysera svensk arbetarlitteratur som en överdeterminerad kulturell process. När vi började arbeta med antologin beslutade jag mig dock för att byta ämne. Anledningen var att de diskussioner vi fört under konferensen gett mig en massa tankar och idéer och resultatet blev en text som försöker klargöra på vilket sätt svensk arbetarlitteratur kan vara intressant för marxistiskt inriktade litteraturforskare och hur man kan se på relationen mellan det historiska fenomenet arbetarlitteratur och den teoretiska problematiken "litteratur och klass".
Bibliografisk information och en länk till min text hittar man här.

Världens Ende och TfL

2011-11-29T07:23:00.003+01:00

Om man säger arbetarlitteratur tänker många (de flesta?) på tjocka romaner från 1930-talet. Men arbetarlitteratur kan dyka upp var och när som helst. I LO-Tidningen har jag recenserat litteratur- och serieantologin Världens Ende. Enligt mitt förmenande innehåller den en hel del arbetarlitteratur. För att läsa recensionen, klicka här.
I LO-Tidningen uppmärksammas för övrigt även artiklarna om arbetarlitteratur och "litteratur och klass" i Tidskrift för litteraturvetenskap nummer 2 2011. För att läsa den texten, klicka här.

Blonde

2011-11-28T09:08:00.006+01:00

Jag har just läst Joyce Carol Oates roman Blonde. På ett sätt handlade det om pliktläsning - en student ska nämligen skriva uppsats om boken. Men senast efter 50 sidor dominerade lustläsningen över den pliktuppfyllande lusläsningen.
Blonde är en roman som man inte gärna lägger ifrån sig. Och eftersom den är jättejock leder detta till trötthet i armarna, att man sover för litet och att man försummar både jobb och familj. Anledningen till att man hela tiden vill läsa vidare är inte främst att man vill veta vad som kommer att hända, utan att författaren skriver så oerhört spänstigt och elegant.
Dock är även "innehållet" intressant. Bland annat skildrar Joyce Carol Oates hur Norma Jeane Baker lider av en underlägsenhetskänsla som har sin grund i hennes klassbakgrund. En av de viktigaste anledningarna till att hennes liv som Marilyn Monroe blir så tragiskt är nämligen - i denna roman - att honpå grund av sin fattiga bakgrund ständigt känner sig utanför och är rädd att bli skrattad åt. Och frågan är väl om klassresans problematik kan gestaltas mer radikalt än genom berättelsen om hur ankungen Norma Jeane Baker förvandling till svanen Marilyn Monroe?

Nordisk arbetarlitteratur II, rapport 2

2011-11-27T11:46:00.006+01:00

Det jag idag tycker är det intressantaste i min avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson är idén att arbetarförfattare ofta tematiserar det egna skrivandet - d.v.s. det arbetarlitterära skrivandet - i sina verk. Denna idé, som inspirerats av Eva Adolfssons artikel "Hemlös och frusen, rädd och hungrig", har jag bland annat utvecklat i min bok Arbetarlitteratur (särskilt i kapitel 7), och i min pågående forskning spelar den en helt central roll.

Vid konferensen "Nordisk arbetarlitteratur II" aktualiserades arbetarlitteraturens självreflexivitet upprepade gånger. Inte minst tycker jag att problematiken illustreras väl i Anders Öhmans artikel "Arbetarlitteraturen och gestaltningsproblemet", som publicerats i konferensantologin Från Nexø till Alakoski.

Öhman citerar exempelvis Martin Koch (se bilden), som menar sig skriva ett slags "Ådalens poesi utan skönhet. En dikt utan skönhet" (s. 37). Här tycker jag att det blir tydligt att Koch positionerar sig som outsider i förhållande till de dominerande litterära idealen. Att skriva arbetarlitteratur blir för honom liktydigt med att svika skönlitteraturens dominerande värde - skönheten. En liknande tolkning kan man göra av ett annat textställe som Öhman analyserar, nämligen en formulering i Karl Östmans novell "En fiol och en kvinna". "Att skriva om oss är ingen lätt sak för den fattige. Sågverkslivet är i sig själv varken roligt eller vackert", säger novellens berättare (s. 41-42). Här framhålls åter att sådant som arbetarförfattare intresserar sig för inte alltid harmonierar med de litterära idealen, och att det därför kan vara svårt att leva upp till dessa.

Att hos andra forskare hitta material som passar in i det man själv forskar om är kul. Det visar att man inte är helt alienerad från andra människors tänkande. Detta är en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från konferensen "Nordisk arebtarlitteratur II".

Nordisk Arbetarlitteratur II, rapport 1

2011-11-25T15:42:00.004+01:00

För en knapp timme sedan avslutades konferensen Nordisk Arbetarlitteratur II. Vid konferensen diskuterades de texter som arbetades fram vid förra årets konferens och som nu getts ut i antologin Från Nexö till Alakoski: Aspekter på nordisk arbetarlitteratur. Dessutom pratade vi om hur vi arbetarlitteraturforskare kan samarbeta framöver. Bland annat beslutades att försöka formalisera ett arbetarlitteraturforskarnätverk. Dessutom bestämde vi oss för att ordna en konferens under våren 2013 till vilken vi ska försöka få med fler forskare från Finland, Norge och Danmark.
Den som vill köpa konferensantologin kan sätta in 120 kronor på plusgiro 4704656-0. Glöm inte att ange namn och adress, samt att inbetalningen avser antologin.

Seminarierapport

2011-11-23T20:04:00.003+01:00

Idag deltog jag i ett seminarium tillsammans med Sandra Mischliwietz, Jimmy Vulovic och Anker Gemzøe. Jag och Sandra presenterade den artikel om "barnet och den kulturella produktionen av klass i 1930-talets svenska arbetarlitteratur" som vi publicerade i senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap. Anker talade om barnet i nordisk arbetarlitteratur och Jimmy presenterade sin forskning om hur socialdemokrater och kommunister (och nazister) använt litteratur i sina barn- och ungdomsorganisationer. En av de texter Jimmy utgick från finns också i senaste numret av TfL och den andra kommer att publiceras i antologin Från Nexø till Alakoski: Aspekter på nordisk arbetarlitteratur, som ges ut i morgon, i samband med konferensen "Nordisk arbetarlitteratur II" i Lund. Där finns också Ankers analys av barnet i den nordiska arbetarlitteraturen med.

Tyvärr var inte seminariet särskilt välbesökt, men de som kom fick ta del av högintressanta presentationer och diskussioner. Anker visade med all önskvärd tydlighet att den som intresserar sig för den moderna svenska arbetarlitteraturen gör klokt i att också rikta blickarna mot Norge och Danmark. Det som händer av svensk arbetarlitteratur tycks nämligen i hög utsträckning vara del av en nordisk trend. Sandras forskning om barnet i svensk arbetarlitteratur, som kommer att presenteras mer utförligt i hennes doktorsavhandling, är också mycket intressant, inte minst eftersom den går på djupet med ett motiv och en tematik som fortfarande är central i många arbetarförfattares verk. Och Jimmys jämförande analys av hur olika politiska rörelser sett på litteraturens didaktiska funktioner är inte bara historiskt viktiga, utan även betydelsefulla för samtida litteraturdiskussioner.

Som uppvärmning inför konferensen i Lund var dagens seminarium utmärkt.

Påminnelser!

2011-11-23T08:55:00.003+01:00

Ni som är i Malmö - glöm inte dagens seminarium om barn och arbetarlitteratur. Och ni som är i eller i närheten av Lund. Glöm inte att konferensen "Nordisk arbetarlitteratur II" går av stapeln i morgon och övermorgon (24-25 november).

Australisk arbetarlitteratur

2011-11-22T16:21:00.003+01:00

Idag har jag läst en artikel om australisk arbetarpoesi, nämligen Sarah Attfields "'Faces in the Street': The Australian poetic working-class heritage" (som ingår i antologin Heritage, Labour and the Working Classes).
Uppsatsens titel är hämtad från en dikt av poeten Henry Lawson (som faktiskt hade norskt påbrå och som kallats Australiens nationalskald) från år 1900, men Attfield tar också upp modernare texter och författare. Bland annat skriver hon om performancepoeten π.o. På 1980-talet ledde han arbetet med att ge ut tidskriften 925, som innehöll lyrik skriven av arbetare och delades ut gratis utanför olika arbetsplatser.
Attfield disputerade 2007 med en avhandling med titeln "The Working-Class Experience in Contemporary Australian Poetry". Denna har senare givits ut under titeln Working Class Voices, men verkar dessvärre redan vara slut på förlaget...
Attfield hänvisar flitigt till en forskare vid namn Ian Syson, som verkar ha skrivit en hel del om australisk arbetarlitteratur. Naturligtvis har jag begärt fjärrlån av såväl Sysons samlade produktion som Attfields bok. Det finns alltså viss risk att jag återkommer med ytterligare blogginlägg om australisk arbetarlitteratur framöver.

Om traditionen

2011-11-17T14:30:00.002+01:00

I går pratade jag om min forskning vid ett seminarium på Malmö högskola. Den text som diskuterades handlade om svensk arbetarlitteratur som en tradition och om hur just skapandet av en tradition kan ge denna litteratur en styrka som ingen enskild text kan ha.
Jag är dock långt ifrån ensam om att fundera på den arbetarlitterära traditionen. I LO-Tidningen hittar man exempelvis en mycket intressant text av Åke Johansson om just detta ämne. Åke är ordförande i Föreningen Arbetarskrivare och hans text kan läsas här.

Seminarium

2011-11-15T08:53:00.001+01:00

I morgon, 16 november, kommer jag att presentera min pågående forskning i "Arbetande seminariet vid SMS". Den som vill delta i seminariet kan dyka upp i sal G8:524 (Malmö högskola, huset mitt emot hovrätten) klockan 15.15.

Peter Stamm, Sju år

2011-11-10T18:29:00.003+01:00

Den schweiziske författaren Peter Stamm, som debuterade med romanen Agnes 1998, hör till de mest hyllade samtida tyskspråkiga författarna. Och nu kan man läsa honom på svenska, tack vare förlaget Thorén & Lindskog som gett ut hans roman Sju år i översättning av Sofia Lindelöf. Sju år kan ses som en moderniserad version av Goethes Den unge Werthers lidanden. Huvudpersonen, Alex, är liksom Werther instängd i medelklassen. Och liksom Werther vänder han sig till ”folket” för att hitta ett alternativ till den borgerliga världens inskränkthet (eftersom vägen "uppåt" verkar vara stängd). Rent konkret innebär detta att Alex gång på gång ”riskerar allt för intet” genom att vara otrogen mot sin fru med en polsk städerska, som för honom representerar en ”frihet” som han aldrig kan förverkliga inom ramen för sin borgerliga existens.

Naturligtvis skiljer sig Stamms berättelse också från Goethes. Medan Goethe låter Werther bombardera läsaren med starka känslor berättar Stamm exempelvis sin historia på en avskalad, sval och elegant prosa. Att två romaner om medelklassens predikament kan vara så lika varandra, trots att de skrivits med nästan 250 års mellanrum, är dock något som tål att tänkas på. Är det egentligen den borgerliga litteraturen eller det borgerliga samhällets klasstrukturer som är rigida?

Barn, klass, litteratur

2011-11-03T11:55:00.000+01:00

Barn, klass, litteratur

Öppet seminarium på Kultur och samhälle, Gäddan 8 (Citadellsvägen 7) sal 525

Onsdagen den 23 november kl 15-17

Medverkande:

Anker Gemzøe (Aalborg Universitet): Barnet i nordisk arbejderlitteratur: Nu og før.

Sandra Mischliwietz (WWU Münster) & Magnus Nilsson (Malmö högskola): Barnet, arbetaren, arbetarförfattaren: Om den kulturella produktionen av klass i 1930-talets svenska arbetarlitteratur.

Jimmy Vulovic (Lunds universitet): Kampen om arbetarbarnen i skuggan av den tredje internationalen.

Om du är intresserad av att få del av texter till seminariet: kontakta magnus.nilsson@mah.se.

Alla är hjärtligt välkomna! (Sprid gärna inbjudan till andra ni tror kan vara intresserade.)

Forskningsprojekt

2011-11-02T08:58:00.002+01:00

Jag har fått finansiering från Vetenskapsrådet för ett projekt med titeln "Klass i svensk arbetarlitteratur 1945-2010". Syftet med projektet är att analysera det ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen som uppvisas av många moderna arebtarförfattare, och att undersöka hur detta hänger samman med dessa författares skildring av fenomenet klass. Exempel på verk som kommer att studeras är Folke Fridells Död mans hand och Greppet hårdnar, Göran Palms LM-böcker och Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Dessutom kommer jag att jämföra svensk arbetarlitteratur med tysk dito, med särskilt fokus på Max von der Grüns Irrlicht und Feuer (Irrbloss och eld). Projektet kommer att pågå i tre år (från 2012 till 2014) och den stora slutprodukten ska bli en bok på engelska. Några preliminära resultat kommer att publiceras i nästa nummer av Tidskrift för litteraturvetenskap och min projektbeskrivning kommer snart att bli tillgänglig på vetenskapsrådets hemsida. Idag uppmärksammades mitt projekt på Malmö högskolas hemsida. För att läsa, klicka här.

Barnet, arbetaren, arbetarförfattaren

2011-10-28T11:22:00.002+02:00

I våras skrev jag tillsammans med Sandra Mischliwietz en artikel om barnet i svensk arbetarlitteratur från 1930-talet. Nu har den publicerats i Tidskrift för litteraturvetenskap under titeln "Barnet, arbetaren, arbetarförfattaren: Om barnet och den kulturella produktionen av klass i 1930-talets svenska arbetarlitteratur" (för bibliografisk information, sammanfattning etc. klicka här).
Artikeln utgår från huvudtesen i Sandras pågående avhandlingsprojekt, nämligen att tematiseringen av barnet (både skildringen av barn och anläggandet av ett barns perspektiv på världen) hänger samman med att just barnet symboliserar arbetarens position i samhället och arbetarförfattarens position i det litterära fältet.
I sinom tid kommer artikeln att tillgänglig i fulltext på nätet och då kommer jag naturligtvis att publicera en länk här på bloggen. 23 november kommer jag och Sandra att presentera våra resonemang i ett seminarium på Malmö högskola. Vid seminariet kommer även Anker Gemzøe att presentera en artikel om barnet i nordisk arbetarlitteratur. Dessutom kommer Jimmy Vulovic att prata om sin forskning om hur man inom arbetarrörelsen använt litteratur i sin verksamhet för barn. Mer info om detta seminarium kommer snart.

Nordisk arbetarlitteratur II

2011-10-24T13:57:00.003+02:00

Nu är programmet för konferensen "Nordisk arbetarlitteratur II" klart (se nedan). Konferensen kommer att ha seminariekaraktär. Bland annat kommer vi att diskutera de presentationer från förra året som snart kommer ut i konferensantologin Från Nexø till Alakoski: Aspekter på nordisk arbetarlitteratur. Vi kommer också att prata om hur vi kan gå vidare för att stärka och utveckla forskningen om nordisk arbetarlitteratur.

Program

Nordisk arbetarlitteratur II

Lunds universitet, SOL-centrum 24–25 november 2011

Torsdag 24 november

10.00–11.00 Inledning

Summering av erfarenheter från förra årets konferens. Antologin delas ut!

11.00–11.20 Kaffe

11.20–13.00 Seminarium

Diskussion av bidragen i antologin med förra årets konferensbidrag.

13.00–14.00 Lunch

14.00–15.40 Seminarium

Diskussion av bidragen i antologin med förra årets konferensbidrag.

15.40–16.00 Kaffe

16.00–17.40 Seminarium

Hur går vi vidare? Vi samlar punkter att diskutera under fredagen.

18.30 Middag

Fredag 25 november

10.00–11.20 Seminarium

Hur går vi vidare? I

11.20–11.40 Kaffe

11.40–13.00 Seminarium

Hur går vi vidare? II

13.00–14.00 Lunch

14.00–15.00 Hur går vi vidare? III

15.00 Kaffe, avslutning

Leif GW Perssons klassresa

2011-10-11T07:23:00.002+02:00

Klass har under de senaste åren blivit ett allt viktigare tema i svensk litteratur. Ett av de senaste tillskotten till den växande högen av klasskildrande böcker är Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb - en roman om min klassresa. Som framgår av undertiteln berättar Persson här om sin klassresa, sådan han minns den. Jag har recenserat boken i LO-Tidningen. För att läsa, klicka här.

2011-10-10T06:49:00.003+02:00

För ganska länge sedan läste och recenserade jag Gunnar Brulins intressanta, läsvärda och tämligen svårkategoriserade bok Depån. Sen blev texten liggande på på LO-Tidningens kulturredaktion. Nu har den dock publicerats. För att läsa min text, klicka här.

Swedenmark om arbetarlitteratursamtalet

2011-10-09T15:25:00.001+02:00

Nu har John Swedenmarks sammanfattning av "arbetarlitteratursnacket" i Lund publicerats på LO-Tidningens hemsida. Som utlovats kommer här en länk.

Snack i Lund

2011-10-06T09:41:00.002+02:00

I går pratade jag, Philippe Bouquet, Fredrik Ekelund och Jimmy Vulovic (under ledning av Björn Larsson) om arbetarlitteratur vid SOL-centrum i Lund. Tyvärr kom det inte så många åhörare, men vårt samtal var i allra högsta grad stimulerande. Enligt uppgift kommer alla våra smarta infall att sammanfattas i LO-Tidningen av John Swedenmark. När den sammanfattningen publiceras kommer jag naturligtvis att publicera en länk.

Philippe Bouquet till Lund

2011-09-20T08:20:00.003+02:00

I början av oktober kommer litteraturforskaren och översättaren Philippe Bouquet till Lund. Och onsdagen 5 oktober kommer han att delta i ett rundabordssamtal om arbetarlitteratur, under rubriken "Har arbetarlitteraturen någon framtid - eller ens en nutid?". Övriga medverkande är Fredrik Ekelund, Jimmy Vulovic, Torgny Karnstedt och jag. Arrangemanget går av stapeln klockan 17.00 i hörsalen på SOL-centrum i Lund.
Bouquet disputerade för drygt 30 år sedan på en avhandling om svensk arebtarlitteratur: L'individu et la société dans les oeuvres des romanciers prolétariens suédois ["Individen och samhället i de svenska arbetarförfattarnas verk"]. När jag var doktorand gick jag franskkurser på Komvux bara för att kunna läsa detta verk. Dock finns det även en starkt forkortad och populariserad version på svenska: Spaden och pennan.

H. C. Andersen som romantisk proletärdiktare

2011-09-12T21:01:00.003+02:00

Jag har just läst Jens Andersens stora biografi över H.C. Andersen, som har den koncisa titeln Andersen: En biografi (Gyldendal 2005).

Andersen (diktaren H.C., alltså, inte biografen Jens) föddes i en fattig familj i Odense och blev med tiden en av 1800-talets mest uppburna författare. Och denna "klassresa" utgör ett viktigt tema i hans konstnärskap.

Litet tillspetsat skulle man kunna kalla Andersen för en romantisk proletärskald. När han som 14-åring kom till Köpenhamn inledde han sin karriär genom att på ett ytterst självmedvetet marknadsföra sig som ett barn ur de lägre klasserna. Romantikerna hävdade nämligen att barnet och "folket" stod i ett mer omedelbart förhållande till världen än andra, och att konstnärer därför gärna skulle vara såväl "barnsliga" som "folkliga".

Detta kan mycket väl jämföras med de svenska arbetarförfattarnas betonade under mellankrigstiden av att autodidakta proletärer var goda författarämnen eftersom de inte tyngdes av borgerlig kultur och akademisk bildning. Om detta har jag och Sandra Mischliwietz skrivit en en artikel om "barnet i 30-talets arbetarlitteratur" som lär dyka upp i en tidskrift i sinom tid.

Och frågan är om inte de svenska arbetarförfattarna lärt en hel del av Andersen. Han skildrade ju i "Kejsarens nya kläder" hur ett "barnsligt perspektiv" kan avslöja maktens uppblåsthet, och liknande idéer hittar man även hos författare som Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. (Även detta tar jag och Mischliwietz upp i vår artikel.) I "Flickan med svavelstickorna" skildras hur ett fattigt barn står ute i kylan och tittar in på överflödet i ett rikt hem. Samma scen hittar man ofta i den svenska kamppoesin från sekelskiftet 1900, liksom för övrigt i en modern arbetarroman som Svinalängorna. Dessutom tror jag bestämt att Lo-Johansson i Godnatt, jord låtit sig inspireras av "Dykungens dotter" (fast det får jag nog utveckla en annan gång...).

Ny arbetarlitteraturkonferens

2011-09-07T13:05:00.002+02:00

I december förra året hölls en konferens om nordisk arbetarlitteratur i Lund. Eftersom det hela var så lyckat blir det nu en uppföljning, där vi bland annat kommer att presentera en antologi med förra årets föredrag och planera framtiden för den nordiska arbetarlitteraturforskningen. En massa "rapporter" från förra årets konferens hittar man här. Och inbjudan till årets konferens hittar man nedan.

Nordisk arbetarlitteratur II

Lunds universitet, SOL-centrum 24–25 november 2011

Hjärtligt välkommen till konferensen Nordisk arbetarlitteratur II.

Under konferensen kommer vi att följa upp förra årets konferens och i seminarieform diskutera bidragen i den konferensvolym där många av förra årets presentationer publicerats.

Vi kommer också att summera våra erfarenheter och diskutera hur vi kan fortsätta vårt arbete. Behövs det fler konferenser? Vilka andra aktiviteter är önskvärda? Hur involverar vi fler forskare från Danmark, Norge och Finland? Måste nätverket av arbetarlitteraturforskare formaliseras? Vilken forskning och undervisning om arbetarlitteratur pågår i norden? Hur kan vi bygga upp kontakter med icke-nordiska forskare?

Anmälan till konferensen görs senast 15 oktober till någon av kontaktpersonerna:

Bibi Jonsson (bibi.jonsson@litt.lu.se), Magnus Nilsson (magnus.nilsson@mah.se), Birthe Sjöberg (birthe.sjoberg@litt.lu.se), och Jimmy Vulovic (jimmy.vulovic@litt.lu.se)

Seminarium om Kjell Johansson

2011-08-31T11:23:00.003+02:00

På ABF i Stockholm ordnas 10 september ett seminarium om Kjell Johansson. Själv har jag tyvärr inga möjligheter att närvara, så jag tar gärna emot rapporter...
Programmet hittar man här. Och här hittar man ett blogginlägg om Johansson från i våras.

Lundbergartikeln på nätet

2011-08-30T14:47:00.003+02:00

Nu har Clarté nummer 2 2011 - där jag skriver om Kristian Lundberg och om vad det är som står på spel politiskt när man definierar ett litterärt verk som arbetarlitteratur - kommit upp på nätet. För att läsa, klicka här.

Forskning om norsk arbetarlitteratur i Tyskland

2011-08-29T08:17:00.003+02:00

Efter ett tips från min arbetarlitteraturintresserade vän Kalle Laajala fick jag idag veta att det i Köln pågår intressant forskning om norsk arbetarlitteratur. Denna forskning bedrivs av Christian Berrenberg under titeln "Literarische Praktiken in der (norwegischen) Arbeiterbewegung" [Litterära praktiker i den (norska) arbetarrörelsen] inom ramen för det större projektet "Literarische Praktiken in Skandinavien um 1900" [Litterära praktiker i Skandinavien kring 1900]. Denna forskning tror jag att man bör hålla ögonen på!

Kjell Johansson på Stockholms Stadsteater

2011-08-22T08:31:00.002+02:00

Kjell Johansson har i flera decennier varit en av våra viktigaste arbetarförfattare. Efter debuten 1972 skrev han exempelvis en rad mycket starka arbetarromaner (av vilka jag är särskilt förtjust i Vinna hela världen från 1981). Och på 80-talet var han en centralgestalt i författargruppen Fyrskift som slogs för att förnya och ge arbetarlitteraturen ett uppsving.

Sitt definitiva genombrott fick Johansson med romanen Huset vid Flon (1997), och nu har den (samt de övriga romanerna i trilogin med samma namn) blivit pjäs på Stockholms stadsteater.

I Svenska Dagbladet hittar man en intervju med regissören Niklas Hjulström, samt en recension av premiärföreställningen.

vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi

2011-08-18T10:13:00.007+02:00

Det finns säkert många som inte vill beteckna Emil Boss diktsamling vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi (2011) som arbetarlitteratur, och istället betraktar den som ett exempel på diktning som framför allt handlar om språk. Jag tycker dock att beteckningen arbetarlitteratur fungerar. Och det just med utgångspunkt i Boss tematisering av frågor om språk.

Jag menar nämligen att svensk arbetarlitteratur i hög utsträckning utmärks av en uppmärksamhet på sin egen ställning i språkvärlden, och framför allt på relationen mellan arbetarlitteraturen och språk och litteratur som har sin bas i andra klasser.

Och just detta är ett viktigt tema i vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi. Boss dikter är nämligen en plats där diktjagets språk kolliderar med språket i den livsmedelsaffär där han jobbar, där lönelistor, formulär, kassarapporter etc. ställs bredvid (central-)lyriska reflexioner och där de båda språkvärldarna ibland rent av blandas till ett slags collage.

Dessutom passar Boss experimentella språkundersökning samman med ett annat viktigt tema i den svenska arebtarlitteraturen: sökandet efter ett nytt språk som ska kunna skildra arbetet ur ett annat perspektiv än det "officiella" (dvs. skildra det kapitalistiska arbetslivet ur arbetarklassens perspektiv). Detta kommer inte minst till uttryck i följande formulering:

"PROBLEM: det finns en oavhängig makt det finns angivelser för

hur

snabbt vi förverkas det finns bättre sätt att säga det"

Det nya (och bättre!) sätt på vilket Boss skildrar det moderna arbetslivet består bland annat i att han beskriver sitt arbete i en kassa på ett sätt som mimar dess repetitiva rytm. Därigenom hamnar han ganska långt från den (formella) realism som är arbetarlitteraturens viktigaste berättarmodus. Men samtidigt framstår han som en av denna litteraturs viktigaste förnyare.

Kurser

2011-08-16T11:10:00.003+02:00

Det finns fortfarande plater kvar på höstens arbetarlitteraturkurs. Kursen ges på distans på nätet och det går bra att kombinera den med andra studier eller med arbete. För att göra en efteranmälan, klicka här.
Vårterminen 2012 kommer jag att ge en ny nätbaserad distanskurs som borde vara av intresse för alla som intresserar sig för frågor om litteratur och klass. Kursen heter "Marxistisk litteratur- och kulturanalys" och den söks via www.studera.nu 15 september-15 oktober 2011.

Arbetarlitteraturdag i Finland

2011-08-13T10:20:00.001+02:00

I slutet av augusti ordnas för andra gången en arbetarlitteraturens dag i Tammerfors, Finland. För mer info se bis-bloggen, där Kalle Laajala presenterar programmet.

Max Frisch och den litterära klasskampen

2011-08-04T09:00:00.006+02:00

I år är det 100 år sedan den schweiziske författaren Max Frisch föddes, och 20 år sedan han dog. I det tyskspråkiga området är detta en stor litterär händelse, och därför bombarderas man där med nyutgåvor och filmatiseringar av hans böcker, uppsättningar av hans dramer samt böcker och TV-programm om hans liv och verk.

Mina personliga favoriter i Frischs oeuvre är de båda "litterära dagböckerna" från perioderna 1946-49 och 1966-71. Här utvecklar Frisch några av sina intressantaste politiska och filosofiska tankegångar, samtidigt som han levererar några av sina konstnärligt mest övertygande texter.

En genre som Frisch arbetar med i dagböckerna är "Frågeformuläret" ("Fragebogen"). Genom att ställa en serie ofta ganska naiva frågor till läsaren försöker han få oss att fundera på sådant vi brukar ta för givet.

Ett av frågeformulären handlar om egendomen. Några av frågorna lyder (i min översättning) som följer:

15.
Känner ni till ett fritt land där de rika inte är i minoritet, och hur förklarar ni att majoriteten i dessa länder tror sig ha makten?
[---]

19.
Om det bara fanns egendom i form av saker som man konsumerar, och ingen egendom som ger makt över andra - skulle ni vilja fortsätta att leva under sådana omständigheter?

20.
Hur mycket arbetskraft tillhör er?

21.
Varför?

Frisch är uppenbarligen medveten om och kritisk till några av de fundamentala förhållandena under kapitalismen, nämligen att privat ägande av produktionsmedel ger upphov till såväl politisk makt som makt över dem som tvingas sälja sin arbetskraft. Och när han i sina verk försöker göra läsarna medvetna om detta bedriver han litterär klasskamp.

Om Lundberg i Clarté

2011-07-20T11:53:00.004+02:00

I senaste numret av Clarté (2011:2) har jag skrivit en artikel om Kristian Lundbergs ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen och om de politiska dimensionerna av frågan "Vem är arbetarförfattare?". Så småningom kommer artikeln att dyka upp på webben, och då publicerar jag naturligtvis en länk. Men självklart rekommenderar jag varmt att man unnar sig en prenumeration på denna utmärkta tidskrift.

Rapport från Münster 3: Swedenmark sammanfattar

2011-07-11T13:15:00.003+02:00

På LO-Tidningens hemsida har John Swedenmark skrivit en utmärkt sammanfattning av vad som diskuterades på konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellsachaftlische Praxis". För att läsa, klicka här. Och för er som inte vill/orkar läsa bjuder jag här på det allra bästa i Swedenmarks artikel, nämligen den snygga bilden på mig (och John):

En proletär grindslant

2011-07-08T10:58:00.005+02:00

Följande funderingar kring förhållandet mellan en scen i Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord (1933) och August Malmströms målning Grindslanten (1885) är ett utdrag ur den artikel om barnet i 30-talets arbetarlitteratur som jag håller på att skriva tillsammans med Sandra Mischliwietz.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.

Svensk arbetarlitteratur betraktad från Münster

2011-07-07T14:21:00.004+02:00

Snart är min "Gastdozentur" i Münster slut. Det har varit oerhört lärorirkt och inspirerande att forska och undervisa här. Inte minst har det varit spännande att få diskutera svensk arbetarlitteratur med tyska forskare och studenter, som ibland har en litet annan syn än svenskar på denna litteratur.
Just nu skriver jag tillsammans med Sandra Mischliwietz, som är doktorand här i Münster, en artikel om "barnet i svensk arbetarlitteratur". Jag tror säkert att artikeln kan bli bra, men framför allt gillar jag att skriva den tillsammans med en annan forskare.
Inom akademin brukar man nämligen främst diskutera sådant som är färdigt. Och då blir diskussionerna sällan särskilt konstruktiva, eftersom det ju är svårt att revidera redan publicerad forskning. Dessutom råder det ju ofta konkurrens mellan forskare, vilket i allmänhet också begränsar diskussionernas konstruktivitet...
När man forskar gemensamt är man emellertid inte konkurrenter. Istället har man ett gemensamt intresse av att forskningen ska bli så bra som möjligt. Därför blir diskussionerna mer konstruktiva.
En annan fördel med att samarbeta med andra forskare är att man tvingas ifrågasätta sina egna käpphästar. Jag har exempelvis läst Romanen om Olof ganska många gånger och har därför en ganska klar bild av hur man ska förstå den. Men när jag ska tolka Johnsons text tillsammans med någon annan upptäcker jag snart att det finns massor av saker jag aldrig sett, eftersom mina utgångspunkter, intressen och erfarenheter begränsar min läsning.
I Münster har min syn på svensk arebtarlitteratur alltså förändrats. Dels har jag insett att denna litteratur ser litet annorlunda ut när den betraktas från en skandinavistisk institution i utlandet, dels har det nära samarbetet med en annan forskare fått mig att se nya saker i texter som jag trodde att jag var mer eller mindre färdig med. Nu hoppas jag bara att jag lyckas ta med mig dessa erfarenheter hem så att de kan berika min forskning även efter att äventyret i Münster avslutats.

Eftertankar om gröthinken

2011-07-03T14:42:00.002+02:00

John Swedenmarks föredrag om synekdoke och klasskildring (se blogginlägget från 1 juli) har fått min hjärna att gå på högtryck i två dygn. Här kommer några eftertankar:

1. Det faktum att klass så ofta skildras på "omvägar" i arbetarlitteraturen, via en "världande" detalj, bör sättas in i ett större sammanhang. Antagligen hänger det samman med att de dominerande estetiska idealen oftast nedvärderat den "direkta" klasskildringen, samt med att fenomenet klass i alla klassamhällen varit tabu. Dessa båda förhållanden har inneburit att det aldrig funnits något redan tillgängligt språk som arbetarförfattarna kunnat använda för att skriva om klass. Alltså har "omvägen" blivit den enda framkomliga vägen. (Vilket antagligen varit en välsignelse för arbetarlitteraturen.)

2. Den retoriska modellen pars pro toto (del för helhet), som är den kanske vanligaste formen för synekdoke, bygger i normalfallet på att det som sägs redan är känt. Om man hävdar att någon är "fjorton vårar gammal" förutsätts det vara bekant för åhörarna att våren är en del av året och att året också består av somrar, höstar och vintrar. En "världande" detalj skapar dock den helhet den representerar. Detta understryker att arbetarlitteraturen "producerar", snarare än "representerar" klass.

Swedenmarks idéer kommer säkert att slingra sig in i min forskning framöver. Det ska bli intressant att se i vilken riktning de leder mig.

Rapport från Münster 2: Försvunna arbetare

2011-07-02T07:45:00.003+02:00

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als Gesellschaftlische Praxis" höll Sandra Mischliwietz ett föredrag med rubriken "'Finns det inga arbetare?' Vom 'seltsammen Tod der Klasse'".

Mischliwietz behandlade - med utgångspunkt i samtida arbetarlitteratur som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna - hur arbetarförfattarna förhåller sig till idéer om att klass inte längre skulle spela spela någon viktig roll i det postindustriella samhället.

I den doktorsavhandling som hon är i färd med att skriva ägnar sig Mischliwietz åt barnet i 30-talets arbetarlitteratur. Det ska bli spännande att få ta del av hennes forskning framöver. Och det var glädjande att hennes föredrag togs emot med så stort intresse vid konferensen.

Rapport från Münster 1: Gröthinken och arbetarklassen

2011-07-01T15:14:00.005+02:00

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellschaftliche Praxis" som hölls i Münster 30 juni-1 juli talade John Swedenmark under rubriken "Gröthinken och andra klassmarkörer: Synekdoke som grundläggande trop i klasskildringen. Exempel från svensk och isländsk samtidslitteratur".Den grundläggande tesen var att detaljer - exempelvis en hink full med gröt, en plånbok, en kockkniv etc. - kan fungera som "världande" i litterära klasskildringar: att de kan öppna en väg in till ett större sammanhang där klass spelar roll.

Allra intressantast var, enligt min uppfattning, Swedenmarks analys av en dikt av Elsie Johansson. Swedenmark visade att Johansson både arbetar med "världande" detaljer, och med detaljer som inte "världar", utan snarare snarare kan beskrivas som "fattigdomskitsch".

Denna distinktion kan jämföras med Fredric Jamesons resonemang i boken Postmodernism om att äldre konst ofta samspelar med en historisk kontext, medan postmodern konst oftare arbetar med "pastisch" och "simulacrum" och därmed avlägsnar sig från de historiska sammanhang där fenomenet klass existerar. (Om detta har jag skrivit i uppsatsen "From Industrial to Colorful".)

Jag tror att man kan se Johanssons dikt som ett uttryck för medvetenhet om och ett synliggörande av att arbetarlitteraturens användande av synenkdoke för att skildra klass står i ett spänningsfullt förhållande till en i vår tid stark ideologisk tendens, nämligen den som går ut på att gömma klass bakom en kitschig yta.

Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna

2011-06-30T08:41:00.003+02:00

I Aftonbladet rapporteras att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för humanistiska utbildningar eftersom dessa inte bidrar till "samhällsnyttan". Ingenjörer har ju lättare att få jobb än filosofer, hävdar de.

Om svenska kapitalister inte inser att samhällsnytta är något annat än snävt definierad ekonomisk nytta är de pengafixerade knäppskallar. Och i så fall bör vi snarast möjligt ta ifrån dem deras kapital. Pengafixerade knäppskallar bör nämligen inte anförtros makt över produktionsapparaten.

Men även om det är kul att hävda att kapitalister är korkade och moraliskt defekta väljer jag nog ändå att göra en annan tolkning: Svenskt näringslivs förakt för humaniora bottnar i rädsla. Den som studerar humaniora kan eventuellt lära sig att tänka, och därmed att ifrågasätta de pengafixerade knäppskallarnas makt.

Inför höstens arbetarlitteraturkurs

2011-06-30T06:40:00.001+02:00

De som antagits till höstens distanskurs "Arbetarlitteratur" kommer i dagarna att få ett välkomstbrev. Det är ytterst viktigt att man följer instruktionerna i detta brev. De viktigaste av dessa instruktioner är:
1) Besvara antagningsbeskedet från studera.nu senast 1 augusti.
2) Skaffa dig en datoridenitet.
3) Gör en webbregistrering mellan 15 och 27 augusti.
4) Logga in på kurhemsidan i samband med kursstart 29 augusti.
Närmare information om hur man gör allt detta hittar man i välkomstbrevet.

Enander och Lundberg diskuterar vidare

2011-06-29T12:34:00.005+02:00

Brevväxlingen mellan Crister Enander och Kristian Lundberg i Vasabladet (se tidigare blogginlägg) går vidare. I sitt senaste brev skriver Enander följande om arbetarlitteraturen:

Du skriver om arbetarlitteraturen. Du skriver att "det behövs en nyorientering också där, tillbaka till källorna". Jag håller med. Elsie Johanssons skildringar av misär och umbärande är gripande. Men de är för den skull inte automatiskt radikal eller omvälvande litteratur, inte heller automatiskt böcker "med existentiella förtecken".

Formuleringen om nyorientering och återvändande till källorna är paradoxal. Men den träffar mitt i prick när det gäller många radikala författares förhållande till den arbetarlitterära traditionen. Å den ena sidan utgör denna tradition en resurs för författare som vill skriva om klassorättvisor. Därför måste dess kärna bevaras. Alltså ortodoxi! Å den andra sidan ställer en föränderlig verklighet hela tiden krav på fönyelse, på nyorientering. Och i mötet mellan ortodoxi och revolution skapas påfallande ofta bra litteratur...
Om dessa frågor har jag skrivit några artiklar som förhoppningsvis kan komma att publiceras inom inte allt för lång tid. Att även andra intresserar sig för frågorna är naturligtvis trevligt.

Ny bok

2011-06-27T09:30:00.003+02:00

Idag publiceras boken Heritage, Labour and the Working Classes (Routledge, red. L. Smith m.fl.) i vilken jag medverkar med en artikel med titeln "Swedish working class literature and the class politics of heritage". Dessvärre är boken ganska dyr (pocketutgåvan kostar 25 pund och för en inbunden bok får man hosta upp hela 75 pund!), men be gärna ditt bibliotek att skaffa ett exemplar.

Eagleton och althusserianismen

2011-06-25T14:29:00.003+02:00

En av de marxistiska litteraturforskare som inspirerades av Althusser och Macherey var Terry Eagleton. I boken Criticism and Ideology från 1976 försöker han exempelvis utveckla en kritisk metodologi för studiet av litteratur som (åtminstone delvis) bygger på just Althussers och Machereys idéer. Den viktigaste aspekten av denna metodologi är Eagletons insisterande på att litteraturen måste relateras flera olika relativt autonoma sfärer, exempelvis "The General Mode of Production", "The Literary Mode of Production", och "The Aesthetic Ideology". I Machereys efterföljd betonar han också att litterära texter är producerade av ideologi. Men medan Macherey hävdar att litteraturen alltid synliggör ideologin menar Eagleton att relationen mellan litteratur och ideologi kan se ut på många olika sätt.

Efter hand kom Eagleton att distansera sig allt mer från Althusser och Macherey. I boken Walter Benjamin or Towards a Revolutionary Criticism (1981) och i uppsatsen "Macherey and Marxist Literary Theory" i boken Against the Grain (1986) hävdar han exempelvis att Althussers och Machereys distinktion mellan konst och ideologi bygger på en idealistisk föreställning som närmast tillskriver konsten magiska krafter (i detta fall förmågan att synliggöra ideologi). Han menar också att Althusser och Macherey i allt för hög utsträckning betraktar ideologi som någonting homogent och därmed inte inser att ideologin är en arena för klasskamp. Och i någon utsträckning verkar han faktiskt få medhåll från Althusser själv, som under 70-talet reviderade många av sina tidigare uppfattningar.

Pierre Macherey

2011-06-24T14:09:00.002+02:00

Pierre Macherey var en av Althussers "lärjungar". 1966 publicerade han boken Pour une théorie de la production littéraire (På engelska A Theory of Literary Production) i vilken han försöker skapa en litteraturteori med utgångspunkt i Althussers läsning av Marx.

I polemik mot äldre marxistisk litteraturforskning (framför allt Lukács forskning) hävdar Macherey att litteraturen inte kan ses som "uttryck" för någonting annat (exempelvis ekonomin eller klasskampen). Samtidigt menar han emellertid att litteraturen är determinerad av den samhälleliga totaliteten. Lösningen på denna paradox blir att betrakta litteraturen som "producerad" (snarare än som "skapad"). Och när litteraturen produceras påverkas den av såväl det tillgängliga råmaterialet (ideologi) som av de existerande produktionsmedlen (estetiken).

Macherey menar att litterära verk inte är homogena. Och detta beror främst på att litteraturen använder ideolgi som råmaterial. När ideologin omskapas till litteratur synliggörs nämligen de konflikter (främst klasskonflikter) som ideologin osynliggör.

Machereys litteraturanalytiska metod är den "symptomatiska läsningen". Denna metod bygger på Althussers analys av hur Marx "läser" de klassiska nationalekonomerna genom en ny "problematik", dvs. en ny uppsättning begrepp. Macherey menar att den marxistiska problematiken är vetenskaplig, dvs. att den beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. När den till litteratur bearbetade ideologin konfronteras med den vetenskapliga marxismen uppenbaras de konflikter som ideologin föröker dölja.

Idén om marxismens "vetenskaplighet" och litteraturens status som (bearbetad) ideologi är en av Machereys svagaste. Idén om litteraturen som "produktion" är dock inte alls tokig.

Louis Althusser

2011-06-23T13:38:00.004+02:00

Louis Althusser är en av 1900-talets mest inflytelserika marxistiska tänkare, och som sådan har han utövat inflytande på många marxistiskt orienterade litteraturforskare. Dessutom skrev han faktiskt själv en hel del om klass och litteratur.

Althussers tolkning av Marx leder bort från föreställningen om ekonomisk bas och ideologisk överbyggnad i riktning mot en förståelse av världen som en överdeterminerad totalitet där olika delområden har relativ autonomi och där ekonomins centralitet bara yttrar sig "i sista hand". Litteraturen ser han exempelvis som en del av kulturens "ideologiska statsapparat" (ISA). Inom denna relativt autonoma sfär pågår enligt Althusser ideologisk klasskamp. Dessutom betonar han att varje ISA består av materiella institutioner. Detta innebär att Althusser kan tillskriva litteraturen en betydligt mer "aktiv" roll i förhållande till ekonomin än vad som tidigare varit vanligt inom den marxistiska traditionen. Dessutom kan han röra sig bort från en abstrakt (och idealistisk) syn på litteraturen som ett "ideologiskt" fenomen som på något sätt skulle vara mindre "materiellt" än exempelvis produktivkrafterna.

Enligt Althusser är litteraturen en speciell kunskapsform som framför allt gör det möjligt att "se" ideologier. Och i analyser av exempelvis Brechts och Bertolazzis dramatik försöker han illustrera denna tes.

En bra översikt över Althussers tänkande kring litteratur och klass hittar man i Luke Ferretters bok Louis Alhusser (Routledge 2006). Warren Montag har också skrivit en bra introduktion, som också den har titeln Louis Althusser (Palgrave MacMillan 2003), och som innehåller Alhussers (enligt min uppfattning) intressantaste text om litteratur och klass, nämligen "On Brecht and Marx".

Enander och Lundberg om klass och litteratur

2011-06-21T13:39:00.003+02:00

Crister Enander och Kristian Lundberg skriver i dagens Vasabladet om klass och litteratur (och om arbetarlitteratur). En kompakt sammanfattning: de är förbannade över att litteraturens möjligheter inte utnyttjas i en tid präglad av klasskamp uppifrån. Den som inte nöjer sig med kompakta sammanfattningar kan hitta de båda texterna genom att klicka här (Lundberg) och här (Enander).

Marxistisk litteratur- och kulturanalys

2011-06-17T16:38:00.002+02:00

Litteratur och klass är inte bara ett viktigt tema i min forskning, utan även i min undervisning. Sedan några terminer ger jag exempelvis den internetbaserade distanskursen "Arbetarlitteratur", som i allra högsta grad handlar om just litteratur och klass. Och från och med våren 2012 kommer jag att ge en kurs (också den på internet) med titeln "Marxistisk litteratur- och kulturanalys".

Syftet med kursen är att studenterna ska få bekanta sig med den marxistiska litteratur- och kulturteoretiska traditionen, och särskilt med hur man inom denna tradition sett på förhållandet mellan kultur, litteratur, ekonomi och politik. Dels kommer kursen att ge en översikt över den marxistiska litteratur- och kulturteorins historiska utveckling, dels kommer några marxistiska tänkare (exempelvis Antonio Gramsci, Louis Althusser, Raymond Williams och Fredric Jameson) att studeras närmare.

"Marxistisk litteratur- och kulturanalys" kan ses som en fristående fortsättning på kursen "Introduktion till marxistisk teori", men det är inget krav att ha läst den kursen. Från och med mitten av oktober kommer det att vara möjligt att söka kursen via studera.nu. Innan dess kommer det att dyka upp mer information här på bloggen.

Klass och litteratur på konferens

2011-06-10T15:14:00.002+02:00

30 juni kommer jag att prata om min forskning på konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellschaftliche Praxis" i Münster. Titeln på mitt föredrag är "Literature and Class Struggle. A Marxian Perspective on Swedish Working-Class Literature and the Welfare State."

Vid konferensen kommer även Sandra Mischliwietz att prata under rubriken "Finns det inga arbetare? Vom 'seltsamen Tod der Klasse'" och Johan Swedenmark kommer att hålla ett föredrag med titeln "Gröthinken och andra klassmarkörer. Synedoke som grundläggande trop i klasskildringen. Exempel från svensk och isländsk samtidlitteratur".

Klass och litteratur kommer alltså i allra högsta grad vara ett viktigt tema. Och även resent av programmet kommer att bli spännande.

För mer info, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 11, Günter Wallraffs Aus der schönen neuen Welt

2011-06-08T23:28:00.003+02:00

Günter Wallraffs senaste reportagebok, Aus der schönen neuen Welt, som kom ut 2009, och som i den svenska utgåvan från 2011 heter Rapport från vår nya sköna värld, är ett slags uppföljning till hans mest kända verk, Ganz unten (på svenska Längst därnere) från 1985 (se mitt blogginlägg från 9 maj).

Då klädde han ut sig till turken Ali för att kunna påvisa hur brutal den tyska rasismen var - nu strövar han genom Tyskland som somalisk invandrare, och upptäcker att rasismen består. Då uppmärksammade han hur bemanningsföretag användes av industrin för att kringgå arbetsmarknadens regler - nu visar han hur samma metod tillämpas av tjänsteföretag. Dessutom skildrar han hur även villkoren för de fast anställda urholkas, hur låglönesektorn växer, hur chefer spionerar på anställda och utsätter dem för brutal mobbing, hur lärlingar utnyttjas på lyxkrogar, etc, etc.

I flera av reportagen i Aus der schönen neuen Welt hittar man också likheter med 13 unerwünschte Reportagen från 1969 (på svenska under titeln 13 icke önskvärda reportage 1971), som jag skrev om i ett blogginlägg 13 april. Då skildrade Wallraff hur företagare byggde upp paramilitär milis som skulle sättas in mot strejkande arbetare - nu berättar han om hur de använder sig av skrupellösa jurister för att kunna avskeda fackligt aktiva medarbetare. Dessutom följer han upp sitt gamla reportage om de bostadslösas situation. Bättre har det knappast blivit...

Över huvud taget kan man slå fast att den nya sköna värld som Wallraff denna gång skildrar i flera avseenden är ännu mer skrämmande än den han berättat om i sina tidigare reportageböcker. Och det gäller i särskilt hög grad arbetets värld. Flera gånger jämför Wallraff de förhållanden han upplever med den tidiga kapitalism som Marx skildrar i Kapitalet. Och han skriver till och med att det är som att det aldrig funnits någon arbetarrörelse.

Men han berättar också att han under arbetet med sina reportage träffat många stridbara män och kvinnor som inte förlorat hoppet om en bättre värld. Men, som han skriver i bokens allra sista mening (i min översättning): "i ljuset av det faktum att allt fler människor idag måste frukta att hamna 'längst därnere', är dessa ännu alldeles för få".

Lundberg och Fanon

2011-06-06T08:47:00.003+02:00

En av studenterna som gick den internetbaserade distanskursen "Arbetarlitteratur" i höstas, Matilda Teglund, har skrivit en artikel om Franz Fanons postkoloniala tänkande och Kristian Lundbergs berättelse Yarden. Artikeln har publicerats i Arbetaren/Zenit, och kan läsas här.

Mer om arbetarlitteraturen och skogen

2011-06-03T16:24:00.002+02:00

Just nu blir det inte mycket bloggat, eftersom jag grävt ned mig i undervisning och forskning. (Men det arbetet lär väl förr eller senare resultera i något som man kan skriva om på bloggen.)
Tillsvidare kan jag tipsa litet om sådant som andra skrivit, exempelvis Gunder Anderssons lilla text i Aftonbladet om Gustav Hedenvind-Erikssons roman Ur en fallen skog, som visar att ämnet för mitt förra blogginlägg (som också det handlade om sådant som andra skrivit) - "arbetarlitteraturen och skogen" - är hur hett som helst. (Dessutom är Hedenvid en väldigt intressant författare som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad han vanligen får.) För att läsa, klicka här.

Arbetarförfattarna och skogen

2011-05-25T18:27:00.002+02:00

För ett tag sedan blev jag intervjuad av frilansjournalisten Anna Sjöstrand om "skogen i arbetarlitteraturen". Ämnet är inte alls ointressant, och det är inte heller Sjöstrands artikel, som publicerats i senaste utgåvan av SkogsEko. Den som vill läsa kan klicka här, och bläddra fram till sidorna 34-35.

Agrell om Sandel och Andersson

2011-05-17T13:19:00.002+02:00

I en ny antlogi (Sentimentalität und Grausamkeit, red. S. Wennerscheid) hittar man en intressant text av Beata Agrell om tidig svensk arbetarlitteratur. Närmare bestämt analyserar Agrell berättartekniken i Maria Sandels Hexdansen (1919) och i några texter av Dan Andersson med syftet att visa hur denna möjliggör en samtidigt empatisk och fördömande skildring av brottslighet. Agrells uppsats, som har titeln "Aesthetic Experience as Offence in Early Swedish Working-Class Narrative" är intressant, inte minst eftersom den fokuserar på arbetarlitteraturens formspråk. Det är nämligen ett ämne som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.

En undansmugglad klass

2011-05-16T21:57:00.002+02:00

Arbetarklassen, sådan Marx föreställde sig den finns inte. Att detta påstående är så vanligt har två orsaker. Den första är att folk inte vet vad Marx menade med "arbetarklassen" (eller "proletariatet") och den andra den utbredda ideologiska föreställningen om att samhället blivit "postindustriellt" (eller att det förvandlats till ett tjänste-, kunskaps. eller informationsamhälle).

En bra uppgörelse med tesen om den försvunna arbetarklassen hittar man i artikeln "Modernes Proletariat" av Werner Seppman. (För den som inte läser tyska kan jag som alternativ till Seppmanns artikel rekommendera Mikael Nybergs bok Kapitalet.se).

Och för den som vill ha alternativa bilder av samtida klassverkligheter kan jag rekommendera arbetarlitteraturen. Som jag försökt visa i boken Den föreställda mångkulturen kan man exempelvis läsa Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen som en svidande uppgörelsen med iden om det postindustriella och förment klasslösa Sverige. Och på samma sätt kan man även läsa exempelvis Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.

Pierre Bourdieu

2011-05-12T09:12:00.000+02:00

Pierre Bourdieu är en akademisk supertjärna. Hans teorier om fält, kapital, habitus etc. har fått enormt genomslag inom olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner och hör nuförtiden till "det man bör känna till".

Bourdieus undersökningar av det litterära fältet har insiprerat en lång rad litterturforskare, och jag har själv använt mig av hans teorier i nästan allt jag skrivit efter min c-uppsats. Dock menar jag att de flesta litteraturvetare missförstått en central aspekt av Bourdieus tänkande - nämligen att det kretsar kring fenomenet klass.

Bourdieus viktigaste verk är La Distinction från 1979 (tyvärr finns det ingen svensk översättning). I sitt förord till den tyska utgåvan (som tyvärr är en enda jag har tillgång till just nu) skriver han att boken utgör ett försök att "den Weberschen Gegensatz von Klasse und Stand neu zu überdenken" ["tänka Webers distinktion mellan klass och statusgrupp på ett nytt sätt"].

Bourdieu försöker helt enkelt förklara klasskillnader genom att hänvisa till fördelningen av ekonomiskt och kulturellt kapital. Framför allt intresserar han sig för det kulturella kapitalet och hur det tar sig uttryck i klasspecifik smak.

Bourdieus analys av det litterära fältet är en del av hans undersökning av klassamhället. Men detta glöms ofta bort av litteraturvetarna, som gärna använder sig av Bourdieus begrepp för att förstå "litterära" fenomen, samtidigt som de bortser från att Boudieu visserligen tillskriver det litterära fältet relativ autonomi, men samtidigt hävdar att det är homologt med den härskande klassens sociala fält och därmed präglat av klassmotsättningarnas dynamik.

Om man inte bortser från detta blir Bourdieu intressantare. Visserligen har hans weberianska klassanalys brister. Men insikten att klass inte bara har med ekonomi, utan även med kultur att göra är naturligtvis viktig, liksom insisterandet på att det litterära livet har relativ autonomi från andra samhällssektorer.

Forskning om amerikansk arbetarlitteratur

2011-05-11T08:54:00.003+02:00

Förlaget Routledge annonserar att de ska publicera en ny bok om amerikansk arbetarlitteratur. Boken i fråga är en antologi som redigerats av Michelle Tokarczyk med titeln Critical Approaches to American Working-Class Literature. Utgivningsdatum är 23 maj. För mer info, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 10, Günter Wallraffs Ganz unten

2011-05-09T21:20:00.004+02:00

På 80-talet beslutade Günter Wallraff sig för att ta reda på hur det är allra längst ned på botten. Därför klädde han ut sig till turken "Ali" och tog jobb på en bemanningsfirma som försåg stora industriföretag i Ruhr-området med arbetskraft. Resultatet belv boken Ganz unten (1985).

När man läser Wallraffs bok, som på svenska fick titeln Längst därnere, slås man framför allt av två saker. Den första är den oerhört grova rasism som Wallraff/Ali möter, och som ofta formuleras i rent nazistiska ordvändningar. Den andra är hur aktuell Wallraffs samhällskritik är. För de företeelser som Wallraff främst siktar in sig på förtjänar i allra högsta grad fortfarande kritik. Rasism har vi ju exempelvis fortfarande problem med. Och samma sak gäller Wallraffs andra måltavla: bemanningsföretagen.

Wallraff visar med all önskvärd tydlighet hur dessa företag bidrar till att skapa en ny sektor på arbetsmarknaden, en sektor som präglas av låga löner, osäkra villkor, usel arbetsmiljö etc. Och det är när han placerar sig inom denna sektor som han når botten. Att han klätt ut sig till turk innebär naturligtvis att han vid sidan av exploateringen också får utstå fruktansvärda rasistiska övergrepp, och då liksom nu var invandrare överrepresenterade inom det flexibla bemanningproletariatet. Men Wallraff upptäcker att det även finns infödda tyskar "längst därnere". Exempelvis berättar han om tysken "Jürgen K". När Wallraff träffar honom inser han "daß es ihm als Deutschen kaum besser ergangen ist als meinen ausländischen Kollegen" ("att det trots att han är tysk inte gått bättre för honom än för mina utländska kollegor").

Wallraffs reportagebok fick rättsliga konsekvenser. Hans tidigare avslöjanden hade ofta resulterat i att han själv blivit åtalad. Denna gång slog dock rättsapparaten till mot bemanningsföretagen och deras kunder.

När Kristian Lundberg riktade sitt litterära sökarljus mot det flexibla proletariatet i dagens Sverige fick hans skildringar viss uppmärksamhet. Men polisen såg ingen anledning att ingripa. Detta tål att tänka på.

Under ytan...

2011-05-08T10:35:00.003+02:00

Svensk arbetarlitteratur mår för tillfället bra. Nya intressanta verk och författarskap dyker upp med jämna mellanrum. Och den som gillar detta kan se framtiden an med tillförsikt. För i de litterära vinklar och vrår som ännu inte nåtts av läsarnas och kritikernas sökarljus skrivs det massor med arbetarlitteratur av hög kvalitet.

Idag fick jag exempelvis ett hett tips om en diktcykel om "Sveriges längsta lock out" (Lossmen-Ekträskkonflikten 1924-31). Den som tagit sig an detta ämne heter Freke Räihä, och ett smakprov på hans diktkonst hittar man här. Min tipsare uppmanar för övrigt alla som gärna läser arbetarlitteratur att hålla utkik efter årets sommarföljetong i Arbetaren. Sprid gärna tipset vidare..

Antonio Gramsci

2011-05-05T15:44:00.002+02:00

Antonio Gramsci är en av 1900-talets viktigaste marxistiska teoretiker. Kärnan i hans tänkande är att marxister i allmänhet underskattat överbyggnadens roll och att varken ideologisk dominans (hegemoni) eller klassmedvetande uppstår av sig själv, utan produceras materiellt.

Gramscis idéer kan naturligtvis användas för att analysera förhållandet mellan fenomenen litteratur och klass. En illustration av hur man kan använda dem hittar man i artikeln "Socialism och kultur" från 1916 (Se David Forgacs, The Antonio Gramsci Reader, s. 56-59). Gramsci hävdar där att kultur handlar om att "känna sig själv". Genom kulturen skaffar sig klasser självmedvetande som just klasser - och därigenom får de möjlighet att agera politiskt. Han betonar också att detta inte sker automatiskt, utan att det förutsätter kritisk kulturell aktivitet - kulturell klasskamp.

Just idéerna om litteraturens kulturella, d.v.s. produktiva roll, och om att det pågår klasskamp på kulturens område hör till de viktigaste i Gramscis tänkande. Med utgångspunkt i dem kan man nämligen komma bort från de föreställningar om att litteraturen skulle "återspegla" ekonomiska förhålladen som orsakat så mycket problem inom den marxistiska litteraturforskningen.

Gösta Larsson, Kajerna vid Hudson River

2011-05-02T20:45:00.004+02:00

Trots att jag tycker mig veta en hel del om svensk arbetarlitteratur hade jag inte hört talas om Gösta Larsson förrän jag läste Fredrik Ekelunds (för övrigt alldeles utmärkta) roman M/S Tiden, i vilken Larsson spelar en huvudroll.

Larsson var en svensk arbetarförfattare som emigrerade till USA och skrev på engelska. Hans första böcker rönte viss uppmärksamhet i USA och översattes också till svenska och fick bitvis god kritik även av svenska kritiker. Sen glömdes han dock bort.

Efter Ekelunds "återupptäckt" av Larsson har den senares näst sista verk, Ships in the river (1946), översatts till svenska av Jan Ristarp och getts ut av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och förlaget BookLund under titeln Kajerna vid Hudson River. Boken har fått ganska fin kritik och Larsson hälsas nu från flera håll välkommen i den svenska arbetarlitterära tradition ur vilken han en gång slarvats bort.

Allt detta (att en svensk arbetarförfattare en gång lyckades slå igenom i USA, att det går att göra posthum litterär come back efter att ha varit bortglömd i mer än ett halvt sekel etc.) är naturligtvis intressant. Men jag måste säga att jag tyckte att Kajerna vid Hudson River var väldigt dålig. Den är pratig och melodramatisk, och kompositionen är vinglig...

Så hur intressant Larsson än må vara ur en kultur- och litteraturhistorisk synvinkel - än är jag inte övertygad om att han är en bra författare. Fast självklart tänker jag läsa även hans tidigare böcker. För visst vore det kul att få vara med om återupptäckten av ännu en stor svensk arbetarförfattare - och till på köpet en som lyckats "make it over there".

Arbetarlitteraturdebatten i HD

2011-04-30T13:14:00.002+02:00

Debatten i Helsingborgs Dagblad om Kristian Lundberg och arbetarlitteraturen går vidare. Först kommenterade Lundberg Lorena Toro Meneses kommentar av Åsa Linderborgs recension av Och allt ska vara kärlek. Sen kom Torgny Karnstedt med en betraktelse över samtida föreställningar om arbetarlitteratur och arbetarförfattare. Därefter skrev Toro Meneses ett svar till Lundberg och mig.

I dagens tidning kliver Niklas Söderberg in i debatten, med en intressant text i vilken han försöker identifiera de frågor som debatten "egentligen" handlar om. Dessutom gör jag ytterligare ett inlägg (den som vill läsa kan klicka här).

I min första kommentar till Toro Mendeses hävdade jag att den som intresserar sig för arbetarlitteratur bör studera texter och inte författare. I mitt nya inlägg försöker jag - med utgångspunkt i Lundbergs påstående att han inte skriver arbetarlitteratur - argumentera för att frågan om vad som är arbetarlitteratur och vem som är arbetarförfattare inte avgörs av författarna eller kritikerna, utan av läsarna.

Om Jenny Wrangborg i Clarté

2011-04-29T13:39:00.003+02:00

I Clarté nummer 4 2010 publicerade jag en artikel om Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Artikeln finns nu tillgänglig på nätet. För att läsa klicka här.
Jag tycker att Wrangborgs diktsamling är högintressant och den kommer utan tvekan att ägnas mer uppmärksamhet i min forskning och undervisning framöver. Artikeln i Clarté kan allså ses som en "första läsning" av Kallskänken, som början på en större undersökning.

Ahlström och Watt

2011-04-28T13:39:00.003+02:00

I The Rise of the Novel (1957) försöker Ian Watt förklara romanen uppkomst genom att relatera genren till framväxten av ett nytt samhälle och ett nytt tänkande. Framför allt menar han att romanen är en borgerlig genre - en genre vars form (som enligt Watt är ett slags formlöshet) - uttrycker borgerliga ideal och en borgerlig syn på världen.
Frågan är dock hur borgerlighetens frammarsch kan "determinera" litteraturen. På denna punkt är Watt aningen svävande. Han hävdar att romanen inte kunnat uppstå om inte "the conditions of the time had [...] been favourable", och till de gynsamma villkoren räknar han bland annat framväxten av en borgerlig publik som efterfrågade borgerlig litteratur.
Watt hör utan tvekan till 1900-talets mest inflytelserika litteraturhistoriker. (Vilket naturligtvis inte innebär att han "har rätt" hela riden. Exempelvis har Terry Lovell från feminsitisk och marxistisk utgångspunkt formulerat en intressant kritik av Watts teser. Lovells uppsats "Kapitalismen och romanen" hittar man i Lars Furuland och Johans Svedjedahls antologi Litteratursociologi (1997)).
Betydligt mindre inflytelserik än Watt var Gunnar Ahlström, som 1947 gav ut Det moderna genombrottet i nordens litteratur. Men han är inte mindre intressant för dem av oss som intresserar oss för frågor om litteratur och klass.
Ahlström försöker, precis som Watt, relatera litteraturens utveckling till samhällets. Liksom Watt är han också inspirerad av Max Webers analys av kapitalismen (fast Ahlström är också påverkad av Marx). Och i likhet med Watt har Ahlström svårt att göra reda för förhållandet mellan just litteraturen och samhället.
I vissa avseenden är Ahlström mer "primitiv" än sin berömde kollega. Exempelvis försöker han allt för ofta spåra genombrottslitteraturens särdrag i författarnas biografier, eller i den allmänna samhällsutvecklingen. Men i andra avseenden är han överlägsen Watt, eftersom han faktiskt lyckas teoretisera litteraturens "relativa autonomi". Ett exempel på detta hittar man i följande passage:

Dikten är lika litet som det andliga livets överiga manifestationer någon
mekanisk återspegling av det samhälleliga livets tillstånd och behov. Inom dessa
känsliga områden gestaltas idealbildningarna på grundval av de skapande
individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter med den konkreta
utvecklingens sociala, politiska eller allmänt ideologiska följdföreteelser.
Dessa bildar det utslagsgivande mellanledet mellan de ekonomiska krafternas växt
och litteraturens villkor.

Det är möjligt att jag läser in för mycket i Ahlströms text, men jag vill faktiskt hävda att hans formuleringar pekar i en riktning som är fruktbarare än den som representeras av Watts weberska litteratursociologi. Dels öppnar Ahlström, genom betonandet av distansen mellan ekonomi och kultur, för en diskussion om litteraturens speciella lagar, dels öppnar han upp för en förståelse av klass - "de skapande individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter" - som en viktig faktor såväl inom "basen" som "överbyggnaden".

Magnus Utvik om arbetarlitteratur i SVT

2011-04-27T12:07:00.002+02:00

Författaren och kritikern Magnus Utvik har pratat om "modern arbetarlitteratur" i SVTs Gomorron Sverige. Han hade en hel del intressant att säga. För att titta, klicka här.

Lucien Goldmann

2011-04-25T10:32:00.007+02:00

För ett tag sedan bloggade jag om den ungerske marxistiske litterturforskaren Georg Lukács. En av hans viktigaste efterföljare var den rumänsk-franske filosofen och litteraturteoretikern Lucien Goldmann.
Goldmann var strukturalist, och menade att litterära verk måste förstås inom ramen för den struktur som de är en manifestation av. Och denna struktur uppfattade Goldmann, marxistiskt, som en historisk totalitet präglad av bestämda klassförhållanden.
Goldmanns mest uppmärksammade litteraturteoretiska verk är Le Dieu Caché ("Den dolda guden") från 1955. Där försöker han visa att det råder en strukturell homologi mellan Racines tragedier, Jansenismen, och Pascals filosofi, och att detta ytterst är uttryck för situationen för en klassfraktion i det franska samhället, nämligen "la noblesse de la robe".
I Pour une sociologie du roman (ungefär: "För en romansociologi)" från 1964 försöker Goldmann bygga vidare på Lukács teorier om romanens utveckling. Godmann menar att kapitalismen genomgår en avgörande strukturell förvandling kring 1910 i och med övergången till en "imperialistisk" fas, och att detta kan avläsas i en förskjutning i den moderna moderna romanen från individen till objektvärlden. Från Lukács hämtar han alltså idén om att borgerligehtens utveckling från en "revolutionär" till en "reaktionär klass" speglas i romanens utveckling, samt intresset för den "reifikation" som enligt Lukács präglade kapitalismen.
Goldmann är i allra högsta grad en teoretiker som intresserar sig för förhållandet mellan litteratur och klass. Men på det stora hela taget utgör hans tänkande en återvändsgränd. Goldmanns strukturalism är stel och dogmatisk och förtränger dessutom det som enligt min uppfattning utgör den viktigaste aspekten av Marx tänkande, nämligen idén om att verkligheten är stadd i ständig förändring och att denna förändring i hög utsträckning hänger samman med klasskampen.

Hans Fallada: Kleiner Mann - was nun?

2011-04-23T14:53:00.002+02:00

Hans Falladas roman Kleiner Mann - was nun? från 1932 (på svenska Hur ska det gå med Pinnebergs? 1937) handlar om makarna Pinnebergs vedermödor under den stora ekonomiska krisen i början av 30-talet.

Herr Pinneberg är tjänsteman - och det är en av anledningarna till hans olyckor. Som tjänsteman drabbas han lika hårt som arbetarna av krisen, men till skillnad från dem saknar han tillgång till starka organisationer för inbördes hjälp. När han första gången träffar sin blivande svärfar - en socialdemokratisk arbetare - blir han exempelvis utskälld för att han arbetar övertid utan ersättning, att han accepterar en lön som är lägre än den som stipuleras av avtalet etc. Och när han efter hand glider allt närmare katastrofens rand blickar han allt oftare mot arbetarna och deras självförsvarsorganisationer. Till sin fru säger han exempelvis följande:

"Wenn wir wenigstens Arbeiter wären! Die sagen Genosse zueinander und helfen einander... [---] Unsereiner, Angestellter, wir stellen doch was vor, wir sind doch was Besseres..." (Ungefärlig översättning: "Om vi åtminstone varit arbetare! De kallar varandra för kamrater och hjälper varandra... [---] Vi tjänstemän, vi inbillar oss att vi är finare...")

Kleiner Mann - was nun? är en klassiker med särskild aktualitet. För ett tag sedan såg jag en dramatisering av romanen på Wolfgang Borchert Theater i Münster, och en nyutgåva av boken ligger högt på de tyska bestsellerlistorna. Anledningarna till att Falladas berättelse framstår som så angelägen just nu är inte svåra att förstå. För hur många Pinnebergs finns det inte nuförtiden: människor i tjänste- och servicesektorerna med osäkra anställningsvillkor, låga löner och högra prestationskrav som ständigt riskerar att trilla ner i arbetslöshet och "utanförskap" men som (av olika anledningar) står främmande inför såväl den politiska som fackliga arbetarrörelsen.

Herr Pinneberg funderar ibland på att bli kommunist (hans fru är det redan). Och hans hyresvärd förklarar att om han vore i Pinnebergs käder skulle han utan tvekan gå med i kommunistpartiet. Dagens Pinnebergar har nog inga sådana funderingar. Och det är ett stort problem, såväl för Pinnebergarna som för arbetarrörelsen.

Tysk arbetarlitteratur 9, Günter Wallraffs "13 icke önskvärda reportage"

2011-04-13T10:48:00.000+02:00

Jag brukar insistera på att klass är ett ekonomiskt fenomen – att det i grunden handlar om att en klass skor sig på en annan klass arbete. Men jag brukar också hävda att klass alltid är sammanflätat med kulturella och politiska processer.

I sitt ”genombrottsverk” – 13 unerwünschte Reportagen (1969: på svenska 1971 under titeln 13 icke önskvärda reportage med förord av Heinrich Böll) – undersöker Günter Wallraff denna sammanflätning.

Wallraff är en av efterkrigstidens viktigaste (väst-) tyska arbetarförfattare. Han var medlem av Gruppe 61, som var en sammanslutning av författare som ville förnya arbetarskildringen. Dessutom var han en av initiativtagarna till ”Werkkreis Literatur der Arbeitswelt” – en organisation som ville få arbetare att skriva om sina arbets- och klasserfarenheter. Inom båda dessa grupper hade ”industrireportaget” hög status, och det var just i egenskap av rapportör från den moderna industrin som Wallraff på 1960- och 1970-talen placerade sig i den tyska arbetarlitteraturens mittfåra.

I 13 icke önskvärda reportage skildras dock inte bara det moderna arbetslivet. Bokens viktigaste tema är nämligen, makt, och detta undersöks av Wallraff bland annat genom skildringar av hur uteliggare och mentalsjuka behandlas av myndigheterna, hur den politiska vänstern förföljs av den politiska polisen, hur forskare som vill gräva i nazisternas brott mot mänskligheten förföljs av politiker med lik i bagaget, hur den katolska kyrkan ställer sig i ”antikommunismens” tjänst och rättfärdigar såväl militariseringen av Västtyskland som användandet av Napalm i Vietnam, etc.

Men Wallraff skriver också om klass, och om hur motsättningen mellan arbete och kapital är inbäddad i politiska strukturer. Bland annat skildrar han hur arbetslösa kränks av de ämbetsmän som officiellt har till uppgift att hjälpa dem att hitta ett jobb, och hur detta hjälper arbetsgivarna att dra fördel av det stora utbudet av arbetskraft. Han visar också hur tyska arbetsgivare svartlistar radikala arbetare för att därigenom stärka sin makt på arbetsplaterna, och hur de rent av – i strid med lagen – bygger upp en paramilitär milis som (ofta under ledning av gamla nazister) ska kunna sättas in mot strejkande arbetare.

Att Wallraffs reportage var ”icke önskvärda” är ganska uppenbart. Och motåtgärder vidtogs. Bland annat blev han åtalad för att han i sina försök att komma åt information om arbetsgivarnas olagliga miliser utgett sig för att vra statlig tjänsteman. Wallraff frikändes dock. Och hans reportage gick ut i fantastiska upplagor. I Sverige sålde 13 icke önskvärda reportage exempelvis på kort tid i 15.000 exemplar, vilket då var rekord för en bok översatt från tyska.

För den som vill läsa Wallraffs genombrottsverk bör det alltså vara ganska lätt att få tag på ett exemplar via antikvariat eller bibliotek. Och Wallraffs reportage är verkligen läsvärda även år 2011. Ja, faktum är att hans skildringar av hur arbetsgivarna i en tid av arbetslöshet lyckas pressa tillbaka arbetarklassen – bla. genom att erbjuda korta och osäkra anställningar, låta de anställda jobba övertid med hot om att de annars kan bli av med jobbet etc. – framstår som nästan kusligt aktuella.

Om Lundberg och arbetarlitteraturen i HD

2011-04-12T08:51:00.006+02:00

En liten debatt om arbetarlitteraturen och Kristian Lundbergs eventuella hemvist i denna tradition har brutit ut i Helsingborgs Dagblad. Det hela började med att Åsa Linderborg recenserade Lundbergs Och allt ska vara kärlek (22 mars). Några dagar senare (7 april) skrev Lorena Toro Meneses en kommentar till Linderborgs recension, i vilken hon hävdade att Lundberg inte alls kan betraktas som arbetarförfattare. Denna kommentar kommenteras i sin tur av mig i dagens tidning. För att läsa, klicka här.

Att vara och att veta

2011-04-11T12:20:00.005+02:00

Frågan om bara ("riktiga") arbetare kan skriva ("riktig") arbetarlitteratur är intressant, såväl ur en litteraturhistorisk som en litteraturteoretisk synvinkel. Därför ägnar jag den ett helt kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006). Men färdig med frågan är jag inte. För tillfället sitter jag och läser Gunnar Ahlströms bok Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947. (Ett blogginlägg om Ahlströms syn på litteratur och klass kommer senare.) Där hittar man en del intressanta resonemang om huruvida författare som inte själva tillhör arbetarklassen kan skildra denna klass på ett övertygande sätt. Ahlström inleder sitt resonemang om genombrottsförfattarnas förhållande till "fattigdomsproblemet och proletariatet" med att konstatera att ingen av dem kunde "bygga på personliga erfarenheter" och att ingen av dem var "utgången ur de berörda folkgrupperna". Dessutom framhåller han att de inte hade någon tillgång till någon socialistisk teori. Därför blev kritiken av de klassorättvisor som drabbade arbetarklassen inte något lika stort tema i genombrottslitteraturen som exempelvis religionskritiken. Det som är intressant med Ahlströms resonemang är framför allt att han tonar ned betydelsen av författarnas klassbakgrund. Visserligen betonas att det är genombrottsförfattarnas klassbakgrund som gör att de inte känner till arbetarklassen livsvillkor. Men samtidigt framhålls att de saknar tillgång till en "teori som kunde vägleda dem till en godtagbar och framkomlig förståelse" av fenomenet klass. Detta framstår för mig som ett ganska rimligt resonemang. Å den ena sidan förutsätter arbetarklasskildringar kunskap om arbetarklassen. Den som själv tillhör arbetarklassen bör väl i allmänhet ha sådan kunskap. Men kunskap kan inhämtas på andra vägar. (Trots att jag är född 1975 tycker jag mig exempelvis veta en hel del om antikens Grekland, och borgaren Marx har ju haft en hel del intressanta saker att säga om arbetarklassen.) Dessutom finns det ingen automatisk koppling mellan erfarenhet och tolkning. En marxistisk arbetare förstår ju antagligen fenomenet klass på ett annat sätt än en liberal arbetare. Om genombrottsförfattarna stått i kontakt med arbetarrörelsen hade därför arbetarklassen säkert spelat en viktigare roll i deras verk.

"Mediestrategi"

2011-04-04T07:59:00.002+02:00

I LO-Tidningen från 25 februari läser jag om en rapport som säger att LO måste satsa på "berättelser som når ut i medierna" om man vill ha en chans i opinionsbildningen. Denna slutsats är både lovande och förskräckande. Det förskräckande ligger i att rapporten tycks vara helt fokuserad på frågan om hur man gör "reklam" för arbetarrörelsens idéer. (I en annan artikel i samma nummer av tidningen skriver Lennart Kjörling klokt om att politik inte handlar om att vinna röster medelst fiffiga reklambudskap, utan om att bygga starka sociala rörelser.) Det som är lovande är den oerhört senkomna insikten om att berättelser faktiskt kan vara politiskt betydelsefulla. Och från denna insikt borde väl steget inte vara så långt till upptäckten att det faktiskt finns en svensk arbetarlitterär tradition som är sprängfylld med bra historier om klassamhället, solidaritet, arbetslöshet och annat som arbetarrörelsen förhoppningsvis vill föra upp på den politiska dagordningen.

Eftersom jag pysslat en del med arbetarlitteratur kommer här ett alternativt "mediepolitiskt program" för arbetarrörelsen (som dessutom är helt gratis):

1. LO måste omedelbart starta studiecirklar om svensk arbetarlitteratur. En cirkel per 100 medlemmar kan vara ett bra mål för det första året. (Från och med år två måste man naturligtvis bli mer ambitiös.) Kontakta gärna Kersti Bosdotter för att höra hur man går tillväga. Och ge gärna ABF chansen att medverka. Men om de kommer med sitt vanliga tugg om att knyppling och växtfärgning är viktigare än litteratur och politik så avbryt omedlebart samarbetet.

2. Dessa litteraturcirklar måste kompletteras med skrivarcirklar. Här är Föreningen Arbetarskrivare en given samarbetspartner. Ta även kontakt med Sven Lindqvist och be honom skriva en uppdaterad version av Gräv där du står. Tyska "Werkkreis Literatur der Arbeitwelt" bör också konsulteras, liksom de historiker som arbetat med cirklar där arbetare berättar om sitt arbetsliv. (ABF kan bjudas in på samma premisser som i punkt 1.)

3. Arbetarrörelsens partier måste omedelbart skrota sina nuvarande kulturpolitiska program och istället satsa på en kulturpolitik som gynnar läsande och skrivande. Gör gärna Kersti Bosdotter och Lotta Durgé till kulturpolitiska talespersoner (och i händelse av valseger till kulturministrar.)

4. Arbetarrörelsen måste omedelbart avsätta pengar för ett stort forskningsprojekt om arbetarlitteraturens historia, med målet att publicera en arbetarlitteraturhistoria som är minst lika ambitiös som den redan existerade Skånes litteraturhistoria. Till projektet bör knytas några doktorandtjänster och finansiering av en årligt återkommande konferens om svensk och internationell arbetarlitteratur. (Tänk om det fanns någon litteraturvetare med arbetarlitteratur som huvudsakligt forskningsintresse som kunde åta sig att leda ett sådant projekt...)

5. Arbetarrörelsepressen måste omedelbart sluta publicera så mycket trams och istället skriva mer om kultur. Om Lantarbetaren på 1930-talet kunde ha en bra kultursida borde det vara möjligt även i dagens arbetarpress. John Swedenmark, som är kulturredaktör på LO-Tidningen, kan visa de andra redaktörerna hur slipstenen ska dras.

6. Arbetarförfattarna måste betraktas som en viktig samarbetspartner till arbetarrörelsen. Bjud in dem till möten, recensera deras böcker, ge dem stipendier. (Detta kan finaniseras genom att man beställer färre dumma utredningar om "mediestrategi".)

Lukács

2011-04-03T08:02:00.000+02:00

Som ett led i förberedelserna av den föreläsningsserie om litteratur och klass som jag ska hålla i Münster under sommarterminen har jag under de senaste veckorna läst på en hel del om den marxistiske litteraturforskaren Georg Lukács (eller, György Lukács, som han egentligen hette).

Lukács liv var högintressant. Han började som nykantiansk estet och slutade som hegeliansk litteraturteoretiker. Och däremellan hann han bland annat med att vara förfäktare av den "socialistiska realismen". 1919 var han minister i den revolutionära ungerska rådsrepublikens regering, och även 1956 - när ungrarna försökte lösgöra sig från Sovjet - fanns han med i regeringen. Men han skrev också hyllningar till Stalin.

Lukács mest kända verk - Historia och klassmedvetande från 1923 - är fortfarande läsvärt, om än extremt krävande. Dock tog han själv avstånd från det redan 1924. Och den som söker en konsekvent linje hos Lukács får det jobbigt. Exempelvis var han med i BRPS (det proletär-revolutionära författarförbundet), samtidigt som hans favoritförfattare var Thomas Mann, den kanske mest borgerlige av alla borgerliga författare. Och hans dogmatiska försvar av den socialistiska realismen ledde inte bara till att han förkastade Joyces experimentella prosa (som han betraktade som borgerlig och subjektiv), utan även till att han tog avstånd från Brechts revolutionära dramatik.

Trots dessa märkligheter går det inte att komma ifrån att mycket av det Lukács skrivit är högintressant. Och det är inte bara jag som tycker så. Georg Lichtheim, som i boken Lukács (1970) är ytterst kritisk till honom, avslutar exempelvis sin framställning med att påpeka att även "the least distinguished of his writings" är fascinerande. Fredric Jameson använder i Marxism and Form (1972) Lukács för att illustrera det "dialektiska tänkande" som han menar utgör essensen i den västliga marxismen. Stephen Resnick och Richard Wolff betraktar Lukács som en viktig inspirationskälla för sin "postmoderna" (dialektiska och anti-essentialistiska) marxism (som jag betraktar som den mest fascinerande riktningen inom den samtida marxismen).

På svenska finns det en hel del skrivet om Lukács, framför allt av Gunnar Gunnarsson, som bland annat gett ut Georg Lukács: en essay (1969). Annars kan jag rekommendera Georg Lukács: Life, thought and Politics (1991) av Arpad Kadakay.

Men även om man som jag lätt blir fascinerad av Lukács och hans tänkande går det inte att komma runt att han trots allt har fel i nästan allt. Så försök för guds skulle inte "använda" Lukács för att analysera litteratur.

Lotta och Kersti

2011-04-02T15:29:00.003+02:00

Arbetarlitteraturens infrastruktur riskerar att få sig en allvarlig knäck. Lotta Durgé och Kjersti Bosdotter - kulturansvariga på Transport respektive IF Metall och bland annat två av de drivande krafterna bakom "Boken på arbetsplatsen" - ska nämligen gå i pension. Att fylla deras skor blir inte lätt. Efterträdarna önskas all lycka. (Att Juholt inlett sin partiledarkarriär med att prata om kultur är glädjande - nu gäller det att rörelsen hänger på!) Fast av John Swedenmarks intervju med Lotta och Kersti i senaste numret av LO-Tidningen framgår med all önskvärd tydlighet att de båda kulturbärande damerna knappast kommer försvinna från det litteraturpolitiska slagfältet bara för att de uppnått pensionsålder. Exempelvis driver de en studiecirkel om arbetarlitteratur som tar sin utgångspunkt i min distansurs om om ämnet. (Den som inte kan vara med i cirkeln får gärna anmäla sig till kursen på egen hand... För mer info, klicka här.)

Fri kurslitteratur?

2011-04-01T19:08:00.002+02:00

Ett nätverk som heter "Fri kurslitteratur" har börjat lägga upp inskannade läromedel på nätet. Eftersom jag är en fåfäng typ kollade jag genast om någon av mina bidrag till läroboksgenren erbjuds. Tyvärr bekräftades mina misstankar om den relativt låga efterfrågan på mina alster när jag upptäckte att jag inte var representerad på siten. Men precis när jag skulle surfa vidare såg jag att min bok "Arbetarlitteratur" faktiskt finns med - den är avbildad i sidhuvudet.

Att man använder en bild av min lärobok har jag inget emot. Däremot är jag tveksam till idén med fri distribution av läromedel via nätet.

Visserligen har jag inte tjänar många kronor på de läromedel jag skrivit. (Dessutom har jag skrivit dem på min fritid, så egentligen har hela mitt engagemang i läromedelbranchen varit en enorm förlustaffär.) Men jag har inte lust att skänka bort böckerna. Och eftersom jag inte har resurser att starta något eget förlag, så jag tycker inte att det verkar vara någon bra idé att driva bort läromedelsförlagen från marknaden. (Det får anstå till efter revolutionen, när tryckpressarna ligger i hela folkets händer...)

En bättre lösning vore naturligtvis att staten såg till att studenter får gratis läromedel. Om det funkar i grundskolan och på gymnasiet borde det ju kunna funka på högskolan också.

Detta skulle ha flera fördelar. För det första skulle alla studenter ha tillgång till kurslitteraturen. För det andra skulle högskolan lättare kunna välja den bästa litteraturen (utan att tänka på om studenterna har råd att skaffa denna). För det tredje skulle det skapas en större marknad för bra kurlitteratur (eftersom många studenter struntar i att köpa kurslitteratur försvinner många titlar ur handeln på nolltid, eller blir aldrig utgivna).

Kjell Johansson, Vinna hela världen

2011-03-28T09:56:00.002+02:00

Kjell Johansson är en arbetarförfattare som förtjänar mer uppmärksamhet, både i kraft av att han är en utmärkt författare och att hans författarskap är intressant ur en (arbetar-) litteraturhistorisk synvinkel.

Visserligen har hans senare romaner - exempelvis Huset vid Flon(1997) och Sjön utan namn (2003) - tagits väl mot av läsare och kritiker. Men hans tidigare romaner diskuteras sällan.

Själv har jag läst Johansson länge. Och redan i min d-uppsats i litteraturvetenskap (som jag la fram 1997) tog jag upp hans författarskap till behandling.

Jag har just läst om Vinna hela världen som kom 1981. Det är en alldeles förträfflig roman. Och dessutom handlar den om sådant som jag just nu intresserar mig för i min forskning.

I romanen berättar Johansson om en arbetarfamilj i en Stockholmsförort från slutet på 50-talet till början av 80-talet. Hans bok påminner om Thomas Manns Buddenbrooks, eftersom den skildrar ett samhälles utveckling genom berättelsen om en familjs förfall. Den påminner också om Ivar Lo-Johanssons Bara en mor, eftersom den handlar om människor som inte kan ta del av det samhälleliga "framåtskridandet".

Men Vinna hela världen är även - och det är detta jag intresserar mig för i egenskap av litteraturforskare - en bok som handlar om klass, och om hur man kan förstå och skildra detta föränderliga fenomen.

Johansson skildrar ett samhälle i förändring, ett samhälle där "klasser" plötsligt blir "socialgrupper", där arbetare plötsligt kan "se ut och låta hur fan som helst", där det verkar som att det inte finns "en enda arbetare kvar", där arbetarna bytts ut mot "skattebetalare", där arbetarspråket vattnas ur och förvandlas till "rikssvenska". Men i slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!" Och genom att på detta sätt skildra förhållandet mellan klassamhället och vårt sätt att prata om detta samhälle säger Johansson något viktigt om arbetarlitteraturens uppgift.

Tysk arbetarlitteratur 8, "Der Bitterfelder Weg" och den socialistiska realismen

2011-03-27T07:34:00.001+02:00

Den proletär-revolutionära arbetarkorrespondentrörelsen från mellankrigstiden fick efter kriget en fortsättning i DDR. Bland annat anordnades en stor författarkonferens i Bitterfeld 1959, där arbetare uppmanades att börja skriva om sina erfarenheter, och därefter organiserades ungefär 300 skrivarcirklar runt om i landet, där såväl arbetare som akademiker och professionella författare deltog.

Målet med denna rörelse var att sudda ut gränsen mellan författarna och arbetarna. Arbetarna skulle bli författare, och författarna skulle ha kontakt med arbetslivet. Förutom skrivarcirklarna ordnades även teaterföreställningar och andra kulturevenemang på arbetsplatserna.

Ett exempel på ett litterärt verk som föddes ur "der Bitterfelder Weg" var pjäsen "Der Millionenschmidt" (1962) som skrevs av en arbetare vid namn Horst Kleinedam.

Mellankrigstidens tyska arbetarlitteratur ansågs för övrigt inte vara särskilt intressant i DDR. Man menade nämligen att eftersom denna litteratur uppstått i ett kapitalistiskt land byggde den på andra erfarenheter än de som var aktuella under "socialismen".

Exempel på författare som i DDR skildrade arbetarklassen och arbetslivet är Erich Neutsch, Franz Führmann, Eduard Claudius, Anna Seghers, Hans Marchwitza, Erwin Strittmatter, Eduard Claudius och Dieter Noll. Många av dessa orienterade sig mot den sovjetiska socialistiska realismen.

Tysk arbetarlitteratur 7, "den proletär-revolutionära litteraturen"

2011-03-26T09:19:00.000+01:00

Under mellankrigstiden fanns det två huvudströmningar inom den tyska arbetarlitteraturen. Den ena var den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung". Den andra var den kommunistiska "proletarisch-revolutionäre Literatur".

Den proletär-revolutionra litteraturen är en bred strömning, som rymmer såväl modernistsik avantgardism och experimentell teater som dokumentära reportage och propagandistisk socialrealism. Johannes R. Becher, som var en av denna litteraturs viktigaste teoretiker, definierade en proletär-revolutionär författare som "en författare som ser världen ur proletariatets synvinkel".

En viktig del av den proletär-revolutionära litteraturens infrastruktur var BPRS – "Bund Proletarisch-Revolutionärer Schriftsteller" (Det proletär-revolutionära författarförbundet) – som grundades 1928 med syftet att utveckla litteraturen till ett vapen i klasskampen. BPRS gav bland annat ut tidskriften Die Linkskurve, som idag är mest känd för att den publicerade några av inläggen i Georg Lukács och Bertolt Brechts polemik om realism och modernism. Som mest hade förbundet ca 500 medlemmar.

Viktig var också en billigbokserie med kommunistiska romaner, varav flera idag betraktas som klassiker inom den proletär-revolutionära litteraturen (av de få dumskallar som intresserar sig för denna litteratur, alltså), exempelvis Hans Marchwitzas Sturm auf Essen, Klaus Neukrantz Barrikaden am Wedding och Willi Bredels Maschinenfabrik N & K.

Exempel på proletär-revolutionära författare är - förutom de som redan nämnts - Egon Erwin Kisch och Anna Seghers. Ibland räknas även Bertolt Brecht till strömningen (men han var aldrig medlem av BPRS). Till den proletär-revolutionära litteraturen hör emellertid också de ca 1.500 "arbetarkorrespondenter" som skrev för kommunistpartiets tidningar.

Tysk arbetarlitteratur 6, "Arbeiterdichtung"

2011-03-25T23:03:00.000+01:00

I Tyskland används ofta begreppet "Arbeiterdichtung" ("arbetardiktning") för att beteckna litteratur från perioden 1914–1933 som står den socialdemokratiska arbetarrörelsen nära, skildrar arbetslivet, uttrycker arbetarklassens världsbild (så som denna uppfattades inom socialdemokratin) och är skriven av arbetare.

Till de idag mest kända företrädarena för denna litteratur hör Max Barthel, Karl Bröger, Heinrich Lersch och Alfons Petzold.

Att 1933 utgör slutpunkt för "die Arbeiterdichtung" hänger naturligtvis samman med nazisternas maktövertagande. Dock tycks delar av den socialdemokratiska arbetarlitteraturen ha upptagits i den nazistiska litteraturen, vilket till viss del kan vara förklaringen till att många tyska arbetarförfattare var så ointresserade av den efter andra världskriget.

Tysk arbetarlitteratur 5, den tidiga litteraturen

2011-03-24T22:11:00.003+01:00

Den svenska arbetarlitteraturens historia börjar i arbetarrörelsens närhet. Och så är det även i Tyskland.

Redan under början av 1800-talet letade sig framväxten av en klassmedveten arbetarklass och en modern arbetarrörelse in i litteraturen. Som exempel kan man nämna Heinrich Heines dikt "Die schlesischen Weber" (1844), som handlade om vävarupproren på 1840-talet (och översattes till engelska av Engels), samt den senare Nobelpristagaren Gerhart Hauptmanns drama Die Weber (1892) som skildrar samma händelser, och bygger på en anonym dikt från 1844 med titeln "Das Blutgericht".

En viktig gestalt i den tidiga tyska arbetarlitteraturens historia är Georg Weerth (1822-1856). Weerth var kommunistisk tidningsman och skrev bland annat en satir om det preussiska Junkerväldet för vilken han fick skaka galler i tre månader, samt didaktiska och propagandistiska dikter om arbetarklassens läge.

Vid mitten av 1800-talet uppstod en tradition av arbetarlyrik som framför allt skildrade arbetarnas nöd, ofta med ett formspråk lånat från Heine och andra uppburna diktare.

1863 introducerades begreppet "Arbeiterdichtung" i samband med att en antologi med dikter skrivna av franska arbetare översattes till tyska. Så småningom gav den tyska arbetarrörelsen också ut en antologi i hela fem band med titeln "Deutsche Arbeiter-Dichtung. Lieder und Gedichte deutscher Proletarier" (1893).

Kring det tyska socialdemokratiska partiet, som grundades 1869, uppstod en arbetarmotoffentlighet i vilken arbetarlitteraturen kunde utvecklas. Framför allt skapades här sånger, däribland Jakob Audorfs "Lied der Petrolleure", som är mer känd som "Arbetar-Marselljäsen". Under början av 1900-talet var för övrigt mer än en miljon tyska arbetare medelmmar i kampsångskörer.

Sedan mitten av 1800-talet fanns det också en tysk arbetarteater, som var nära kopplad till arbetarrörelsens propagandaarbete och ofta förenade didaktik med komik. Från 1890 blev "Die Freie Volksbühne" i Berlin - som i början av 1900-talet hade 70.000 medlemmar – den viktigaste scenen för denna teater.

Och allt ska vara kärlek

2011-03-24T09:46:00.003+01:00

Och allt ska vara kärlek är en fristående fortsättning på Kristian Lundbergs Yarden (Se blogginläggen från 30 december 2009 och 2 mars 2010.) Denna gång är huvudtemat kärlek, men Lundberg återkommer också till många av de tankar han formulerade i den förra boken, tankar om bland annat klasskampen, psykisk sjukdom, Malmö, villkoren för papperslösa flyktingar etc. Det som jag tycker är intressantast är dock diskussionen av skrivandets villkor, och särskilt möjligheterna att skriva om klass. Om detta tänker jag skriva utförligare senare (och jag har redan tagit upp ämnet i en artikel som förhoppningsvis kan komma att publiceras senare i år). Här nöjer jag mig med att anföra ett citat ur Lundbergs bok:

"Jag tänker att min klass, min livsberättelse om man så vill, äntligen har hunnit ikapp mig och att jag nu är invävd i en berättelse som jag inte klarar av att tala om, en berättelse jag inte kan tiga om".

Kurser till hösten

2011-03-21T16:57:00.002+01:00

Nu har det blivit dags att söka höstens högskolekurser (den ordinarie ansökningsperioden pågår fram till 15 april). För den som intresserar sig för frågor om litteratur och klass kommer här några tips om intressanta kurser på Malmö högskola som jag på olika sätt är inblandad i (några av dem är webbkurser, så man måste inte flytta till Malmö om man vill gå dem):

1) Arbetarlitteratur, 7,5 hp. Webb-baserad distanskurs på kvartsfart. Går bra att kombinera med arbete eller andra studier.

2) Introduktion till marxistisk teori, 7,5 hp. Webb-baserad distanskurs på kvartsfart. Går bra att kombinera med arbete eller andra studier.

3) Litteratur i ett mångkulturellt samhälle, 15 hp. Kurs om klass, genus, etnicitet och litteratur som ges under första halvan av terminen. Kan kombineras med fortsättningskursen Litteratur, makt, motstånd, som bland annat behandlar feministisk litteratur, arbetarlitteratur och postkolonial litteratur och ges under andra delen av terminen.

Ansökan görs via studera.nu.

För mer info om kurserna, klicka på deras namn.

Klass och ondska

2011-03-15T10:46:00.002+01:00

En av mina favoritfilmer är Hans Alfredssons Den enfaldige mördaren (1982). Varje gång jag ser scenen där fabrikören/godsägaren (spelad av Alfredsson själv) vägrar att ge uppskov med betalningen av ett arrende, för att därefter kasta pengarna i elden och förklara att det inte gäller pengar, utan en princip, ryser jag.

Filmen bygger på en bok av Alfredsson som heter En ond man (1980). Titeln är väl vald, för bokens centralgestalt - han som bränner pengarna - är verkligen ond.

Men Alfredsson berättar inte bra om ondska, utan också om klass.

Den värld som skildras i En ond man är nämligen en värld där relationerna mellan människor i allra högsta grad präglas av deras sociala positioner. Här har vissa tjänstefolk, medan andra är tjänstefolk. Vissa är "riktiga studenter" medan andra inte kan bli mer än seminarister. Vissa har sommarnöje på landet, medan andra lever där som statare.

Även skildringen av den onde mannen kretsar kring klassförhållanden. Att han kan utöva sin ondska beror på att han har ekonomiska resurser. Samtidigt skildras han som kulturellt underlägen och obildad.

Att klassmakt går hand i hand med ondska är snarare regel än undantag i litteraturen. Och ofta skymmer ondskan de mekanismer som har med klass att göra. Om Alfredssons onde man inte kastat arrendet i elden, eller om han beviljat sin uppskov med betalningen, hade han inte betraktats som ond. Men arrendatorn hade lik förbannat måst betala. Frågan är bara hur man gör god litteratur av detta trista ekonomiska faktum?

Arbetarlitteraturforskning i Münster

2011-03-11T09:39:00.002+01:00

Vid institutionen för skandinavistik i Münster, där jag just nu är "Gastdozent", står arbetarlitteraturforskningen stark. Institutionsledaren Professor Susanne Kramarz Bein är exempelvis mycket kunnig på området. Dessutom skriver en av hennes doktorander, Sandra Mischliwiez, en avhandling om barnet i 30-talets svenska arbetarlitteratur. Och under de senaste dagarna har jag och Sandra börjat prata om att skriva en gemensam artikel just på detta ämne. Att befinna sig i en forskningsmiljö där även andra intresserar sig för svensk arbetarlitteratur är mycket trevligt!

TfL på nätet

2011-03-05T07:28:00.000+01:00

Tidskrift för litteraturvetenskap finns numera på nätet. Dock har det nummer där min artikel "Arbetarlitteratur, identitet, ideologi" publicerades inte gått att komma åt på grund av tekniskt strul. Men nu är den saken fixad, så den som vill läsa om hur jag definierar fenomenet arbetarlitteratur kan klicka här och bläddra till sidan 154.

Arbetarlitteraturen och traditionen

2011-03-04T09:37:00.003+01:00

Som jag tidigare berättat har min forskning på senare tid handlat mycket om den arbetarlitterära traditionen (se blogginlägget från 13 januari). Idag är det tänkt att jag ska lägga sista handen vid en artikel om detta ämne genom att gå till stadsbiblioteket och kolla några citat. Fast om jag verkligen blir klar är naturligtvis svårt att säga. Att sätta punkt är svårt.

Artikeln handlar om två saker. För det första hävdar jag att fenomenet arbetarlitteratur i Sverige i hög utsträckning konstrueras som en tradition, och att detta är av stor betydelse för hur man ska förstå denna litteratur. För det andra hävdar jag att många arbetarförfattare uppvisat ett ambivalent förhållande till den arbetarlitterära traditionen - att de både bejakat hemhörighet i traditionen och markerat distans till densamma - och att detta tematiseras i deras verk.

Förutom att föra en del teoretiska resonemang analyserar jag texter av bl.a. Folke Fridell, Göran Palm, Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg. Den sistnämnde har för övrigt just publicerat en artikel i LO-Tidningen som på ett utmärkt sätt illustrerar hans ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen. (För att läsa, klicka här).

Artikeln kommer förhoppningsvis att publiceras inom några månader. De akademiska kvarnarna mal ju långsamt. Och förhoppningsvis ska jag om några år kunna publicera en bok om svensk arbetarlitteratur från perioden 1945-2010, där jag knyter ihop den forskning jag arbetat med under de senaste åren.

Om arbetarlitteratur på TV

2011-02-28T10:26:00.002+01:00

SVT kommer snart att visa ett program om arbetarlitteratur i serien "Hej litteraturen!" Bland annat ska Moa Martinsons författarskap ta upp. För mer info om programmet och om när det kommer att sändas, klicka här.

Om arbetarlitteratur i VK

2011-02-27T14:06:00.002+01:00

I Västerbottens-Kuriren har det publicerats en tankeväckande artikel om arbetarlitteraturens ställning i dagens litterära offentlighet. Bland de som uttalar sig hittar man författarna Mats Berggren och Jenny Wrangborg, samt litteraturprofessorn Beata Agrell. För att läsa, klicka här.

Ivar Lo-sällskapet

2011-02-25T09:27:00.003+01:00

Har fortfarande ont om tid för bloggande. Därför fortsätter jag att peka ut i cyberrymden och uppmärksamma intressanta saker som producerats av andra.

Igår upptäckte jag att Ivar Lo-sällskapet fått en ny hemsida. Där hittar man information om Ivar Lo-Johanssons liv och verk, Ivar Lo-muséet, Ivar Lo-priserna och mycket annat.

Sällskapet producerar varje år en årsskrift som skickas hem till medlemmarna. Den brukar vara väldigt intressant. I år innehåller den bland annat en artikel om Lo-Johanssons förhållande till Lev Tolstoj, en novell med titeln "Skratthuset" (som ursprungligen publicerades i Året Runt 1948) och ett minnesord över konstnären Sven Ljungberg (som illustrerade många av Lo-Johanssons verk).

Bilden nedan är gjord av Ljungberg:

Intressant blogginlägg

2011-02-23T11:11:00.002+01:00

Just nu har jag inte mycket tid över för bloggande. (Skriver en artikel, förbereder nästa termins undervisning, rättar tentor, handleder studentarbeten, läser Thomas Mann, etc.) Men jag kan tipsa om ett intressant blogginlägg om arbetarlitteratur från Hässleholms bibliotek.

Tysk arbetarlitteratur 4, Bottroper Protokolle

2011-02-16T06:40:00.000+01:00

Erika Runges Bottroper Protokolle är en klassiker inom den västtyska arbetarlitteraturen från efterkrigstiden. I boken redovisar Runge - som är mest känd som filmare och idag är verksam som psykoanalytiker - intervjuer som hon gjort med människor i gruvarbetarstaden Bottrop i Ruhrområdet. I samband med att boken publicerades 1968 (såväl innehållsmässigt som vad gäller tidpunkten för publiceringen finns det alltså likheter med Sara Lidmans Gruva) blev Runge medlem av Gruppe 61, där hon hörde till dem som argumenterade för att arbetarlitteraturens uppgift skulle vara att ge röst åt arbetarna. Men intressant nog blir Bottroper Protokolle som mest spännande när Runge frångår ambitionen att verka som språkrör för arbetarklassen. I slutet av boken skildras nämligen en diskussion med anledning av att en gruva ska stängas. Här får man inte bara höra arbetarna, utan även representanter för gruvbolaget. Och det är när "företagets" och arbetarnas verklighetsbeskrivningar bryts mot varandra som Runges bok verkligen får nerv.

För den som vill läsa Bottroper Protokolle kan jag rekommendera nyutgåvan från 2008 i förlaget Suhrkamps serie 1968, som också innehåller en DVD med TV-filmen Warum ist Frau B. glücklich?

Country noir

2011-02-15T11:28:00.003+01:00

I USA används beteckningen country noir för att beskriva "hårdkokta" skildringar av fattiga vita på landsbygden. Ursprungligen myntades begreppet av Daniel Woodrell, som också är genrens mest kände företrädare. Och nu börjar uttrycket smyga sig in även i svensk litteraturdebatt.

Igår publicerades en artikel om svensk country noir i Svenska Dagbladet, där jag (i egenskap av litteraturvetare med intresse för klasskildringar) uttalar mig. För att läsa, klicka här.

Brechts Modern på Volksbühne

2011-02-04T15:29:00.004+01:00

Igår såg jag Brechts Modern på Volksbühne i Berlin. Jag har sett pjäsen förr, bland annat en uppsättning på Berliner Ensemble med Carmen-Maja Antoni i huvudrollen. Jag har också skrivit en del om Brecht, och även om just Modern, exempelvis i uppsatsen ”Bara vara mor?”. Ändå fick jag igår något av en aha-upplevelse.

Första gången jag läste Brechts pjäs tyckte jag att den var extremt daterad. Historien om hur en fattig och illitterat rysk kvinnas moderskärlek utvecklas till kommunistiskt klassmedvetande (historien lånade Brecht från Gorkijs roman Modern) kändes helt enkelt tämligen gammaldags.

Igår kändes pjäsen emellertid plötsligt högaktuell. I viss mån kan det säkert bero på textbearbetningen (exempelvis att Brechts resonemang om moderskapet, som i allra högsta grad är förankrade i diskussioner från mellankrigstiden, tonats ned betydligt), eller på det enastående skådespeleriet (som naturligtvis kan lyfta även den tristaste text). Men jag tror också att åtminstone en del av förklaringen står att finna utanför teaterväggarna.

I en tid då kapitalismens kris öppet diskuteras till och med av borgerliga ekonomijournalister, då man dygnet runt kan följa den revolutionära utvecklingen i Tunisien och Egypten på TV, då idén om att folkhemmets sociala ingenjörer skulle ha utrotat all misär övergetts och då frågor om klass åter hamnat på den politiska och kulturella agendan, i en sådan tid är Modern plötsligt samtidsdramatik.

För övrigt tematiserar Brecht i pjäsen hur marxistisk kritik av kapitalismen också i början av 1900-talet kunde upplevas som något ytterst otidsenligt. Detta kommer inte minst till uttryck i skildringen av hur en lärare förklarar att Marx visserligen var en klok karl, men att samhällutvecklingen sprungit ifrån honom, och att den som vill förstå samtiden bör studera den moderna sociologin och biologin. Jag skulle vilja rekommendera denna lärare att ta sig till Volksbühne. Då kunde han kanske få en aha-uplevelse, och dessutom lära sig att det där med socialismens otidsenlighet är en gammal myt som gång på gång dekonstruerats av samhällsutvecklingen.

För mer info om uppsättningen, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 3, WLA

2011-01-30T13:00:00.003+01:00

Under 60-talet uppstod det motsättningar inom Gruppe 61. En del av medlemmarna ansåg att man borde försöka hjälpa arbetare att skriva om sina erfarenheter. När majoriteten ställde sig kritisk till detta lämnade Josef Büscher 1966 gruppen för att istället starta en "skrivarverkstad" för arbetare i Gelsenkirchen. Samtidigt krävde en del yngre medlemmar att Gruppe 61 skulle få en tydligare politisk profil och att man borde samarbeta närmare med fackföreningarna. Flera gruppmedlemmar menade också att det var dags att överge den traditionella skönlitteraturen (som ansågs olämplig för att beskriva industriarbetarklassens erfarenheter) för att istället utveckla dokumentära former för arbetarskildringen. Den sista åsikten företräddes inte minst av Günter Wallraff och Erika Runge, som båda ägnade sig åt just dokumentärt skrivande.

1970 ledde dessa motsättningar till att en ny grupp bildades: "Werkkreis Literatur der Arbeitswelt (ungefär, "Arbetsgruppen för arbetsvärldens litteratur", i fortsättningen förkortat till WLA). Grundare var Erasmus Schöfer och Peter Schütt. De föreslog först att WLA skulle kuna vara en grupp inom Gruppe 61, men så blev det inte.

WLAs mål var att göra arbetarklassen till ett politiskt subjekt. Och för att uppnå detta ville man skapa en egen offentlighet för arbetarklassen och dess litteratur. Den huvudsakliga aktiviteten inom gruppen blev därför att organisera skrivarverkstäder där arbetare, akademiker och författare en eller några gånger i månaden träffades för att diskutera hur man kan skildra det moderna industriarbetet och det moderna klassamhället.

Inledningsvis försökte man bygga upp egna distributionskanaler för sprida arbetarlitteratur till arbetarklassen (bla genom fackföreningspressen) men efter ett tag övergick man till att samarbeta med etablerade förlag. Bland annat inledde man ett samarbete med Fischer-Verlag, som publicerade en bok i månaden med texter från WLA. De första tio böckerna i denna serie gavs ut i sammanlagt 150.000 exemplar. I början av 80-talet hade den sammanlagda upplagan nått en miljon exemplar och fram till 1985 gavs drygt femtio titlar ut i serien.

En viktig förebild för WLA var den proletär-revolutionära litteraturen från mellankrigstiden, och särskilt försöken att låta "arbetarkorrespondenter" skriva om sin erfarenheter från industrin. Dock tog man avstånd från den kommunistiska ideologi som varit bärande inom den proletär-revolutionära litteraturen.

Inledningsvis prioriterades reportaget som genre inom WLA, men efter ett tag började man också ge ut romaner. 1974 publicerade man exempelvis romaner av Herbert Somplatzki (som senare blev en relativt framgångsrik författare) och Josef Ippers.

Som mest hade WLA närmare 500 hundra medlemmar och 80 skrivarverkstäder. Idag ligger medlemsantalet dock under 100.

WLA har en hemsida (som också finns på engelska).

Om Jenny Wrangborg i Clarté

2011-01-29T07:38:00.000+01:00

I senaste numret av Clarté har jag skrivit en artikel om Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Clarté finns på många bibliotek, och den som vill beställa ett exemplar av senaste numret (kostar 40 kronor) kan klicka här. Så småningom kommer min text att bli tillgänglig på nätet, och då lägger jag naturligtvis upp en länk här på bloggen.

Tysk arbetarlitteratur 2, Gruppe 61

2011-01-28T11:01:00.012+01:00

Ett av de viktigaste naven i den västtyska arbetarlitteraturen var "Die Dortmunder Gruppe 61". Som framgår av namnet bildades gruppen 1961 i Dortmund (den lades ned i början av 70-talet).
En viktig bakgrund till att Gruppe 61 bildades var krisen i den västtyska gruvindustrin. Denna innebar nämligen en knäck för föreställningen att Västtyskland efter kriget blivit en välfärdsstat där klasskillnader inte spelade någon roll. Krisen satte helt enkelt frågor om klass på dagordningen.
Det mål som Grupp 61 satte upp var att skapa en litteratur som undersökte den samtida industriarbetarverkligheten medelst en ny social realism och dokumentarism.
Gruppen hade 28 medlemmar. Av dessa var fyra professionella författare, medan 20 var industri- eller gruvarbetare, eller lägre tjänstemän. Gruppe 61 anknöt medvetet till mellankrigstidens "Arbeiterdichtung", men ville också utveckla denna i enlighet med en ny tids krav. Efter några år började man dock förespråka en "ny industridiktning", vilket framför allt innebar att man prioriterade ned de politiska ambitioner man tidigare haft.

Två av gruppens mest kända medlemar var Günter Wallraff och Max von der Grün, som jag avser att presentera närmare inom kort. Dessutom kommer jag nog att skriva mer om Gruppe 61. Eftersom det är 50 år sedan gruppen bildades kommer det nämligen att publiceras en hel del ny forskning i år. Och den är säkert värd uppmärksamhet.

Solsidan som klasskildring

2011-01-27T14:31:00.004+01:00

I Aftonbladet debatteras klasskildringen i TV-programmet Solsidan. Först skrev vänsterpartisten Uje Brandelius under rubriken "Mickan och Fredde är de nya moderaterna" att det som man skämtar om i Solsidan faktiskt är en ganska skrämmande klassverklighet. Sen fick han "svar på tal" av Elise Claeson, som i ett inlägg med rubriken "Därför skräms popvänstern av 'Solsidan'" hävdade att det som skildras i serien är en ny skön värld. "Vi är alla på väg till Solsidan", hävdar hon bland annat. Mina sympatier ligger utan tvekan hos Brandelius. Men jag tänker inte lägga mig i debatten, utan nöjer mig med att konstatera att frågor om klass tycks bli ett allt viktigare tema i kulturdebatten, och att det är ett gott tecken.

Tysk arbetarlitteratur 1, Traditionen

2011-01-26T09:09:00.003+01:00

I Tysk litteratur för och av arbetare gör Sture Packelén en indelning av den tyska arbetarlitteraturens historia som är ganska användbar. I det följande utgår jag från denna indelning i ett försök att ge en skissartad översikt över den tyska arbetarlitteraturens historia. Tanken är att denna översikt ska kunna tjäna som bakgrund till kommande blogginlägg om olika former av tysk arbetarlitteratur.
Den tyska arbetarlitteraturens första fas sträcker sig från 1800-talets mitt till början av 1900-talet. Då skapades arbetarlitteratur inom arbetarrörelsens offentligheter, mest i form av agitatorisk populärlitteratur, men även i form av arbetarbiografier. Vissa förbindelser fanns med den tyska naturalismen.
Fas två utgörs av det som kallas "Arbeiterdichtung" - en socialdemokratiskt orienterad arbetarlitteratur, ofta med modernistiska drag, som framför allt producerades under mellankrigstiden. I denna litteratur heroiserades och mystifierades ofta själva arbetet.
Efter arbetarrörelsens splittring samband med revolutionerna i Ryssland och Tyskland växte det också fram en kommunistisk "proletär-revolutionär" arbetarlitteratur, som rymde såväl radikal modernism som socialrealism. Brecht brukar ofta räknas till denna litteraturströmning.
Under 30-talet integrerades den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung" i den nazistiska litteraturen, medan den proletär-revolutionära litteraturen gick under tillsammans med den tyska kommunistiska rörelsen.
Efter kriget var man i DDR inte särskilt intresserad av arbetarlitteratur. Istället satsade man på att förvalta och sprida det borgerliga kulturarvet. Men under 50-talet utnämnde man proletariatet till den kulturbärande klassen, och under 60-talet gjordes försök bland östtyska författare att samarbeta med skrivande arbetare.
Även om det - vilket framhålls av Rüdiger Safranski i Studien zur Entwicklung der Arbeiterlitetur in der Bundesrepublik - inte rådde något arbetarlitterärt vacuum i BRD efter kriget var intresset för denna litteratur svalt. Eftersom man förbjöd kommunistpartiet på 50-talet fanns det ingen bas för utveckling av den proletär-revolutionära litteraturen, och eftersom den socialdemokratiska arbetarlitterturen associerades med nazismen var det ganska få som brydde sig om den.
Men 1961 fick den västtyska arbetarlitteraturen ett uppsving genom bildandet av "Gruppe 61" (som jag kommer att skriva mer om framöver). Till gruppens mest kända medlemmar hörde Max von der Grün och Günter Wallraff.
Den sista fasen i den tyska arbetarrörelsens historia utgörs enligt Packalén av så kallad Gastarbeiterliteraur (ungefär "invandrarlitteratur"). Men den som idag letar efter tysk arbetarlitteratur bör nog rikta blickarna mot teatern. För där är arbetslivet och klassamhället sedan flera åt viktiga temata.