Readme

Idag medverkade jag vid konferensen Readme, som i år hade temat "utanförskap". Min medverkan hade formen av ett kort samtal med Anders Mildner om vilken relevans kunskap om arbetarförfattarnas genombrott i början av 1900-talet kan ha för diskussioner om dagens litterära utanförskap.
Som ett led i mina förberedelser skrev jag i går en sammanfattning av vad jag ville få sagt:

Läsning och skrivande är inte bara nyttiga färdigheter.

Att bli en läsande och skrivande människa är att bli någon annan. Och det innebär också att man betraktas på ett annat sätt.

Just det här med hur vi ser på varandra är någonting som jag tycker att vi ska uppmärksamma mer när vi pratar om läsning och utanförskap.

Jag tycker också att vi bör bli bättre på att sätta in frågan i ett historiskt perspektiv.

På 1920-talet inträffade någonting som man brukar kalla parnassens demokratisering.

Tidigare hade i stort sett alla författare kommit från överklassen. De hade haft studentexamen och universitetsstudier i ryggen när de började skriva böcker.

Nu började dock författarkårens sociala sammansättning att ändras, i ganska rask takt. Även människor ut arbetarklassen blev författare.

Ur denna sociala förändring kom med tiden också en litterär förändring. Arbetarlitteraturen växte fram som en central strömning i den svenska nationalliteraturen.

Detta var dock inte någon okontroversiell utveckling. Många borgerliga kritiker protesterade.

En av dem protesterade mest högljutt var litteraturkritikern Sven Stolpe. Han menade att enbart akademiker kunde skapa stor litteratur.

Denna synpunkt bottnar i otäck människosyn. Stolpe avfärdade nämligen inte arbetarlitteraturen på grund av hur de litterära verken såg ut. Istället hävdade han att den skulle vara undermålig på grund av vem som skapat den. Arbetarna, menade han, skulle aldrig kunna skapa stor litteratur.

Därmed förvägrade Stolpe arbetarklassen mänsklighet. Att vara människa är nämligen inte bara att andas, äta och arbeta. Det är också att tänka och älska. Och det är också att vara delaktig i kulturen, inklusive litteraturen.

Att försöka bryta människors utanförskap i förhållande till litteraturen är att försöka hävda mänsklighet där denna förnekas.

Därför är det deprimerande att ambitionerna ofta är så låga. Många läs- och skrivfrämjande projekt handlar om att folk ska börja låna böcker på biblioteket, berätta sin historia på någon hemsida, eller lära sig att skriva en insändare eller ett CV.

Det är viktiga saker. Men det är viktigt att också bryta ner den ambitiösa litteraturens gränser och göra det möjligt för alla att bli läsande och skrivande människor i mer kvalificerad mening.

Detta är naturligtvis svårt. Men det var ännu svårare förr. Många av de arbetarförfattare som slog igenom på 30-talet kom exempelvis ur utanförskap som var värre än det som finns idag.

Harry Martinson såldes till exempel som barn till lägstbjudande. Ändå blev han senare såväl hedersdoktor som ledamot av svenska akademien och Nobelpristagare. Många av hans kollegor kom ur statarklassen, vars sociala och kulturella efterblivenhet var monumental. Ingen av 30-talets arbetarförfattare hade gått särskilt länge i skolan.

Hur kom det sig då att så många kunde ta sig från extremt utanförskap till litteraturens finrum?

Naturligtvis var det ett resultat av kamp. En insats bland många i denna kamp var att man i statarnas fackförbundstidning, Lantarbetaren, hade en mycket ambitiös kultursida. Den signalerade att statarna faktiskt inte var något annat slags människor än de som hade tid och råd att syssla med kultur och litteratur. Och den signalen riktades både mot kritiker som Stolpe och mot statarna själva.

Det är denna typ av offensiv kamp som krävs om vi ska kunna bryta det litterära utanförskapet, som också är ett utanförskap från själva mänskligheten.

De idéer jag försökte föra fram på konferensen har också presenterats på Malmö högskolas hemsida. 

Baru: En proletär seriekonstnär

Bakom signaturen Baru döljer sig den franske seriekonstnären Hervé Baruela, född 1947. Såvitt jag vet finns bara ett av hans verk på svenska: Blues i brallan (Quequette Blues), som gavs ut 1989 av Medusa i översättning av Lena Ekeram. Det utspelar sig i nordöstra Frankrike, nära gränserna till Belgien, Luxemburg och Tyskland, under ett dygn kring nyåret 1965–66 och handlar om en ung man som slagit vad om att han ska lyckas bli av med oskulden.
Verket är självbiografiskt, åtminstone i det att det utspelar sig i den miljö där Baru växt upp: en miljö befolkad av infödda och invandrade arbetare och deras familjer och där allt – även ett desperat försök att bli av med oskulden – sker i industriernas slagskugga.
I artikeln "The Working Class and Comics: A French Cartoonist’s Perspective" i boken History and Politics in French-Language Comics and Graphic Novels (University Press of Mississippi 2008, red. Mark McKinney) beskriver Baru serier som en proletär konstform. När han sökte efter en form som skulle göra det möjligt för "mine and I myself" att "affirm our cultural dignity, without any more complexes, with respect to the dominant culture," förkastade han litteraturen, som han upplevde som bogerlig. Han förkastade även filmen eftersom han saknade de tekniska fördigheter, kontakter och - inte minst - det kapital som behövs för att göra film. Det som återstod var helt enkelt serierena...
Ett av Barus verk som jag gärna skulle vilja läsa, men som jag ännu inte fått tag på är Vive la classe! [Leve klassen!] från 1987. Den som råkar äga ett exemplar får gärna höra av sig.

Martina Lundgren får Föreningen Arbetarskrivares stipendium

I år har jag för första gången suttit i juryn för Föreningen Arbetarskrivares stipendium. De övriga jurymedlemmarna var författarna Maria Hamberg och Pelle Olsson. Efter att ha läst ett stort antal texter – av vilka många var väldigt bra – beslutade vi att ge stipendiet, som sedan 1995 delats ut någon icke etablerad skribent, till Martina Lundgren, för novellen A-korridoren.

Vår motivering är:,

"Martina Lundgren placerar med stilsäker beskrivning såväl sina karaktärer som läsare direkt innanför väggarna på äldreboendet. Med väl avvägda detaljer och en stram men verklighetsnära dialog skriver författaren fram miljön på ett mycket trovärdigt sätt. Texten ger i sin enkelhet en djupdykning i hur det är att arbeta inom vården. Vi hoppas Martina fortsätter sitt skrivande, de litterära skildringarna från arbetslivet behövs och berikar."

Maria är 37 år och bor i Luleå där hon är född och uppvuxen. Tidigare har hon bland annat arbetat i hemtjänsten och äldrevården men också som journalist och fotograf. Just nu utbildar hos sig till grafisk designer. Novellen A-korridoren är hennes skönlitterära debut.

– Att få det här stipendiet betyder jättemycket för mig, säger Martina Lundgren.
– Det är roligt att få uppmärksamhet för mitt skrivande och uppmuntran att skriva vidare. Novellen är en del av ett större skrivprojekt som jag hoppas kunna fortsätta med framöver. Jag är fascinerad av den ganska slutna värld som uppstår på ett äldreboende och de många olika människor som möts där.

Stipendiet är på 5000 kronor och kommer att delas ut vid Föreningen Arbetarskrivares årsmöte, som hålls i Stockholm till helgen.

Kurs om arbetarlitteratur

I höst har man ännu en gång möjlighet att läsa kursen "Arbetarlitteratur" vid Malmö högskola. Den omfattar 7,5 högskolepoäng och ges på kvartsfart via nätet. Man behöver alltså inte åka till Malmö, och det går bra att kombinera kursen med arbete eller andra studier.
Mer information hittar man via högskolans hemsida. Ansökan till kursen görs via studera.nu senast 18 april.
I somras uppdaterade jag hela undervisningsmaterialet och inför höstens kurs tänkte jag lägga till en del material som producerats av andra (exempelvis några avsnitt av den utmärkta podcasten Arbetarlitteratur). Jag tycker själv att det är jätteroligt att undervisa på denna kurs, och av kursvärderingarna att döma har även studenterna haft kul. Om du redan läst kursen - berätta gärna vad du tyckte i en kommentar. Och tipsa gärna vänner och bekanta.

Ur Arkivet: Lars Åke Augustsson, Min broders bok

Jag har skrivit i olika tidningar och tidskrifter längre än jag har bloggat. I början av 90-talet recenserade jag till exempel konserter i numera nedlagda Arbetet. Därefter skrev jag en hel del om framför allt litteratur i exempelvis Finanstidningen (som också lagts ned, men som jag inte saknar lika mycket som Arbetet) och Kristianstadbladet, samt inte minst i LO-Tidningen (som numera heter Arbetet). De flesta av dessa texter finns inte tillgängliga på nätet. Några finns där, men är svåra att hitta. Många av dem finns dock i mitt arkiv (där de förvisso också kan vara väldigt svåra att hitta). Därför tänkte jag framöver lägga ut en del av dem här på bloggen. Först ut är nedanstående recension av Lars Åke Augustssons Min broders bok som publicerades i Arbetet i november 1999. (Om man klickar på texten bir den större.)